Roman
Solvej Balle
Om uträkning av omfång 4
Övers. Ninni Holmqvist
Wahlström & Widstrand
Fjärde delen av Solvej Balles framväxande septologi ”Om uträkning av omfång” börjar då huvudpersonen Tara Selter genomlever sin 1892:a artonde november. De som följer sviten minns hur hennes liv en dag oförklarligt fastnade i just den artonde november vars förlopp upprepades gång på gång, och hur hon i den föregående delen träffade Ralf, Olga och Henry som hade råkat ut för samma belägenhet.
Nu utvidgas kretsen av personer för vilka tiden har hakat upp sig på samma datum. Framför villan i Bremen, där de fyra nu bor, dyker ytterligare fem drabbade upp: Sonia som är akutläkare, Marlice som efter studierna i arkeologi och grekiska arbetar på en sjukhustvätt, Anton, historielärare från Kraków, en holländsk au pair vid namn Rosi, samt Peter, sötvattensbiolog. Senare ansluter sig även Chani, som liksom Olga är nattvandrare.
På några timmar inlemmas de i hushållet, där de nu gemensamt försöker hantera sin känsla av förlust av tidslinjen, och inrätta sig i det obegripliga: att tiden för dem har stannat. Med sin blandning av schemalagda gruppmöten och praktiskt arbete (möbelrenovering, syverkstad, matlagning och lagring av proviant) liknar snart livet i villan ett socialistiskt kollektiv. Hur många därute som har fastnat i den artonde november vet ingen, men när fler och fler börjar strömma in i villan blir berättelsen till en metafor för en samhällskollaps.
I denna del av sviten kretsar mycket kring rörelse och förflyttning, något som för Tara och de övriga är ett sätt att hantera tiden som stannat. Möblerna bärs runt och görs om, föremålen förvandlas och sätts ihop till något annat, matvarorna bearbetas och tillreds, nyanlända flyttar in. I denna dystopiska skildring finns en ljusglimt: människan ger aldrig upp, utan söker utvägar och överlevnadsstrategier.
Intensiteten hos berättarrösten upplever jag denna gång som uppskruvad. Mängden detaljer och precisa beskrivningar överväldigar och de ger en torr och teknisk klang åt berättelsen. Katastrofens själva grundorsak – tiden som har hakat upp sig – tenderar ibland att försvinna. Som romanprojekt är Solvej Balles septologi onekligen ett litterärt fenomen, men den nerv och den krypande känsla av instängdhet som jag under läsningens gång väntar på uteblir tyvärr helt i fjärde delen.