Roman
Solvej Balle
Om uträkning av omfång 3
Övers. Ninni Holmqvist
Wahlström & Widstrand
Våren är äntligen här – men för Tara Selter som sitter fast i den 18 november är det alltjämt höst.
Sist vi träffade Solvej Balles tidsfånge hade hon börjat fördjupa sig i romarrikets historia. När ingen framtid finns börjar man förr eller senare ägna sig åt det förflutna.
Studierna avbryts i tredje delen av att Tara gör en stor upptäckt som kastar nytt ljus över hennes prekära situation. Hon är inte ensam om att sitta fast i den 18 november.
Den här gången handlar det mest om mötet med denne medfånge. En akademiker som till skillnad från Tara inte räds flygresor – ett måste då hans son befinner sig på en annan kontinent.
Men om det finns två personer som sitter fast, vad finns det då som säger att det inte finns fler som befinner sig i samma situation? Och om så är fallet, vilka kollektiva möjligheter uppenbarar sig då med att sitta fast i tiden?
Självklart unnar man Tara sällskap efter hennes långa ensamhet, men intimiteten går förlorad. Taras ensamhet har jämte mysteriet varit svitens stora tjuskraft. Man har som läsare velat hålla henne sällskap. Nu uppstår i stället en känsla av svartsjuka hos läsaren. Som om man fått en rival i kampen om att vara Taras enda vän.
Personligen tycker jag att den väg som berättelsen nu slår in på är helt fel väg. Det riskerar att bli något av tv-serien "Lost" över alltihop. Samtidigt skulle det aldrig falla mig in att vika från Taras sida.