Sakprosa
Johan Svedjedal
Den rätta knycken
Albert Bonniers förlag
Bara drygt ett år efter mastodontverket om Harry Martinson ("Min egen elds kurir") är Johan Svedjedal tillbaka med en bok om en annan av våra litterära giganter: Astrid Lindgren. Fokus är på hennes Saltkråkan.
Tv-serien "Vi på Saltkråkan" tänder för många svenskar än i dag, 60 år efter att den hade premiär, minnesbilder av glittrande fjärdar, skärgårdsbåtar, röda stugor och frimodiga barn som Tjorven och Pelle och opraktiska men kärleksfulla fäder som Melker. Johan Svedjedal minns själv hur han som barn såg serien.
Berättelsen var ett fenomen och är en klassiker som lever än i dag. Om den första associationen är visuell snarare än litterär beror det på att tv-serien sändes innan boken kom ut. Idyllen låg rätt i tiden, många bävade för kalla kriget, miljöförstöring och stress. Serien kom också då tv-mediets kraft var som störst. "Aktuellt" efterlyste skådespelare som sedan trängdes ut ur sina liv av karaktärerna. Maria Johansson intervjuades som "Tjorven" och Louise Edlind som "Malin".
Johan Svedjedal intar ett helikopterperspektiv, sveper med god överblick fram över tv- serien, de fem filmerna (som till sist tröttade recensenterna men inte publiken), böckerna och sentida nytolkningar som SVT:s nyinspelning med premiär 2025. Allt det som fransmannen Robert Escarpit kallade "det skapande förräderiet". Omarbetningarna som ska till för att en berättelse ska överleva.
Boken "Vi på Saltkråkan" är Johan Svedjedals huvudfokus, här går han djupare och visar initierat att berättelsen är mer genomtänkt än den först verkar. Känslan av trygghet var något som Astrid Lindgren framkallade genom en allvetande berättare, lyckliga slut och upprepade repliker som "du har inte den rätta knycken" och "far ända in i baljan".
Idyllen, som redan på sin tid fick kritik för att vara nostalgisk, var mer politisk än den verkar: Ett tyst ställningstagande för kärleken, omtanken och det småskaliga i kontrast till miljöförstöring, hets och rivningshysteri. Att den var något som Astrid Lindgren skapade för att inte stöta sig med lokalbefolkningen på sin sommarö låter dock som en väl biografisk tolkningsmodell.
I dagen är Saltkråkan, i någon av dess former, aldrig längre bort än några knapptryck. Johan Svedjedals bok förtjänar att bidra till ytterligare intresse. Att han, till skillnad från Melker, har den rätta knycken är uppenbart.