Harry Martinson förvandlades under sin livstid (1904–1978) från en pojke utan egentlig barndom som tidigt fann sig på drift i samhällets utmarker till en litterär fixstjärna med ett överflöd som han aldrig kunde försonas med. Det kontroversiella Nobelpriset i litteratur 1974 markerar hans höjdpunkt i världens ögon och ett slags undergång för honom personligen; fyra år efter att han och Eyvind Johnson delade priset, och fick utstå dess bittra efterspel, tog han sitt liv på Karolinska sjukhuset i Solna.
Han var fosterhemsgossen som drev omkring mellan Europas hamnar i jakt på arbete, en charmig och omtyckbar rymling som sveptes upp av den tidiga, svenska modernismen och på många sätt kom att bli dess främste representant. Och hittills har ingen, kanske med hänsyn till vidden och de litterära konsekvenserna av dessa erfarenheter, skrivit en fullständig levnadsteckning över hans person.
Det förändras nu med Johan Svedjedals "Min egen elds kurir" som är en fullödig, skärpt och, i båda bemärkelserna, tung biografi med sitt 900 sidor breda ryggspann. Fenomenet Harry Martinson studeras här med ingående, intelligent noggrannhet; alltifrån enskilda detaljer om fartygsrutter under författarens ungdom till telefonlistor och honorar återges med ambitionen att förstå varje sammanhang så väl det kan förstås. Sidantalet skvallrar om det material som har funnits till förfogande: endast Martinson-arkivet vid Uppsala universitet är så stort att det tog 15 år att sätta samman.
Biografin är – som undertiteln antyder – fokuserad kring det källmaterial som finns att tillgå, inte minst från Harry Martinsons skrivande liv. Johan Svedjedal undviker spekulation eller ovidkommande utvikningar kring de perioder av Martinsons liv som inte finns dokumenterade, därför får berättelsen en slagsida åt tiden efter debuten med diktsamlingen "Spökskepp" 1927; här finns det stora materialet i form av korrespondens och tidningsklipp, innan Martinson under 1940-talet drar sig undan och börjar föredra att tala i telefon i stället för att skriva brev. En annan aspekt som Svedjedal måste förhålla sig till när det kommer till de mindre väldokumenterade sidorna av Martinsons liv, och som han gör elegant, är de romaner – inte minst "Nässlorna blomma" – som ur vagt fiktiv synvinkel återger barndomens och ungdomens händelser. Svedjedal löser problemet genom att väva in de ibland överensstämmande, ibland något skiftande, hänvisningarna som finns i den litterära bilden av hur dessa år kan ha tett sig, samtidigt som han lutar sig mot Sonja Erfurths skildring av barn- och ungdomsperioden. Och annat är svårt att göra: en människas minne är inget tillförlitligt vittne till den egna berättelsen, snarare är det intressant att undersöka vilka delar av sitt liv Martinson väljer att lyfta fram som psykologiska artefakter (som att han undviker att nämna faderns grymhet, men däremot går hårt åt sin mor).
Grundarbetet är alltså gott, vilket ger Johan Svedjedal möjligheten att återge Martinsons historia utan onödiga tolkningar. Oviljan att göra huvudpersonen mer gåtfull än vad han var eller teckna ett psykologiskt porträtt är viktig i sammanhanget. Sådan är ju inte biografistens egentliga roll. Här rör det sig i stället om ett väl utfört litterärt grovjobb, som inte på något vis lider brist på stilistisk finess.