Poesi
Marit Kapla
Kärlek på svenska
Teg Publishing
Kanske är dokumentär poesi en intressant genre. Alternativt är den en motsägelse. Åtminstone om man ser poesi som ett budskap från gränstrakterna till det obeskrivliga men ändå sanna. Just så kunde man nog formulera kärlekens mysterium, det som nu är ämnet för den jättelika "Kärlek på svenska", redigerad av "Osebol"-berömda Marit Kapla och baserad på intervjuer av filmaren Staffan Julén.
Boken är ordnad efter ålderns hierarki – de äldsta först, de yngsta sist. Rent generellt väcker de äldres tankar om kärleken mer intresse. Ju yngre intervjuobjekt, desto ytligare blir raderna om denna känslas vansinne och hopp. Här finns ändå en del solitt material som visar att kärlek duger som dokument.
Likt alla förintande företeelser verkar kärleken både lockande och avskräckande på skribenter, men här är det kärlek på riktigt, med humor, medmänsklighet, vardagsfummel och lite ruin ibland när kärleken har tappat pelare och valv. En hel del inbjuder till snabbspoling, men här finns också rader om den vardagliga uthålligheten, monument av varaktigt slag. Eller om raka motsatsen: kapplöpningen utan mål.
Estetiken då? Där har jag nog flest invändningar. Det finns en dokumentär metod, som hos Svetlana Aleksijevitj, som förädlar det dokumentära till rent guld. Genom ständigt smide kommer lödigheten. Det gör den sällan i "Kärlek på svenska". Fastän poetiserad är känslan av arkiv och råmaterial tydlig.