Ser vi en ny trend inom samtida svensk poesi med tjocka böcker om en liten orts historia? Linnea Axelssons prisade "Aednan" från förra året handlade om en ort på den norrbottniska glesbygden och nu finns en mastig diktsamling på drygt 800 sidor om orten Osebol på den värmländska. Författare är debutanten Marit Kapla.
Är det här ett uttryck för en längtan efter att återvända till rötterna och berätta en kollektiv historia om en förlorad identitet? De flesta svenskar lever i dag i städer och har kapat banden till sitt ursprung i småorter på landsbygden. Det kräver en lång berättelse för att knyta ihop banden igen. Det gör Kapla i "Osebol". Hon är journalist och bor i Göteborg där hon har varit konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Hon är även redaktör för kulturtidskriften Ord & Bild. Kapla är uppvuxen i byn Osebol i norra Värmland.
Jag kommer också från ett samhälle i norra Värmland, bruksorten Hagfors. Men jag har ingen kontakt med min hembygd och har inte varit där på flera decennier. Jag frågar mig om det är en så kallad klassresa som har gjort att jag har blivit rotlös och hemlös. Jag bor i Uppsala men känner mig inte hemma där. Och ingen annanstans heller. Egentligen bejakar jag det tillståndet och finner det kreativt. För mig blir hembygden den existentiella hemlösheten. Det finns olika sätt att förhålla sig till sitt ursprung.
I sin debutbok tar Marit Kapla med oss på en slingrande historia om sin hemby Osebol. Dikterna återger bybornas egna berättelser som utvecklar sig till ett körverk för ett kollektiv av röster. Byns alla vuxna invånare, 42 personer, får komma till tals. "Osebol" bygger på intervjuer och Kapla har redigerat och gestaltat materialet som lyrik glest utspridd på boksidorna. Det är en saklig och närmast journalistisk lyrik avskalad all onödig retorik, så som bildspråk och symbolik. Det sakliga får bära på sin egen inneboende symbolik.
De intervjuade Osebolborna är unga och gamla, män och kvinnor, några är inflyttade från Holland, Danmark och Polen. I byn bor även en flykting från Nazityskland och en annan från Ungernrevolten 1956. Erfarenheterna och temperamenten hos byborna kan skifta, ändå finns där en gemensam nämnare i berättelserna – detta att leva och bo i en avfolkningsbygd. De som här uttalar sig representerar det bortglömda Sverige, de är glesbygdens folk som kanske är verklighetens.
Byn Osebol ligger vid Klarälven och skogsbruk har varit den dominerande näringen. Men många jobb försvann när skogsmaskinerna tog över. I dag är byns affär nerlagd, skolan stängd och bron över älven avstängd för trafik. Samtidigt flyttar människor till byn och en ny generation växer upp. Osebol befinner sig mitt i den förändringsprocess som den svenska glesbygden just nu genomgår. Marit Kaplas debutbok kan läsas som en rapport om denna samhällsutveckling på individnivå.
Det första de som har flyttat hem till byn efter år på annat håll upptäcker är närheten till naturen – att kunna se stjärnorna på natthimlen och höra tystnaden. De byter den anonyma tillvaron i staden mot den naturliga delaktigheten i naturens och livets kretslopp. Äldre bybor minns födslar, dop, dödsfall, arbete, älgjakt.
Kapla lyckas bli förtrolig med de intervjuade byborna, en förtrolighet som förstärks av att förnamnet används då de talar om varandra. "Ja, höss kom det sig att jag träffade Alf?" undrar en äldre kvinna. Alla är du och hej med alla och ingen är förmer än någon annan. Ändå finns det utrymme för tvättäkta värmländsk individualitet.
Frågan som ställs i undertexten till berättelserna i "Osebol" är den om hur det goda samhället eller det goda livet ser ut. Marit Kapla skulle ha behövt problematisera berättelserna för att kunna lyfta den frågan. Som det är nu blir boken en endimensionell dokumentär utan reflekterande analys. Det är synd eftersom "Osebol" hade kunnat vara ett exempel på dokumentärdikt som lyckas fånga livserfarenhetens komplexitet mitt i vardagen. Men då hade det krävts att Kapla utvecklat något sorts utforskande attityd till sitt material.
I bokens efterord skriver Kapla att bara i Osebol "ligger horisonten på rätt ställe". Det kunde ha varit en ingång till intervjuerna. Lever de flesta i dag med horisonten på fel ställe? Eller med ingen horisont alls? Och vad innebär det?