Poesi
Ellen Nordmark
Epos
Modernista
När 10TAL, en av Sveriges ledande tidskrifter för konst och litteratur, blev 20TAL valdes Uppsalabördiga Ellen Nordmark till omslagspoet med den Marcel Proust-konverterade rubriken "På spaning efter den tid som är". Iklädd böljande mantel med spirande blommor står hon på en klippa med blicken fäst mot horisonten. Bilden representerar inte bara Nordmark som den poet hon ska bli, utan en hel generation som för att spegla sin samtid kräver nya poetiska metoder.
Inför Ellen Nordmarks andra diktsamling "Epos" med sina 756 sidor står jag dock perplex – vad är det här egentligen? Två volymer ihopsatta upp och ned, varvade med trashiga fotografier av mögliga brödkanter i labyrintiska stadsliknande formationer och portaler, poeten naken och insmetad i barnmatspuré eller anorektisk inför en Lilla My-tallrik fylld med gapande fågelungar, och över sidorna återkommande "UUUUUUUUUUUUUUUUUUUU", eller den bländande meningen "vid födseln sträcks ryggraden ut/ drottninglik".
Vem är det som ropar, som talar så utomjordiskt i Ellen Nordmarks epos? Eftersom det inte finns en tydlig början eller slut, bara en rörelse inåt från ett slags Big bang-liknande urscen, inleder jag slumpvis med "Through the gates of Babylon", där Donald Trump och Usama bin Ladin-citat tillsammans formar en bisarr Öst-Väst- dialog, som varvas med diktjagets fragmenterade ordlekar.
Medan ena delen bygger upp maktens spel av olja, torn och religion smider den andra delen, "All of those babies born", ihop rösterna av en empirisk sakkunnig Pappa, en döende Farmor och ett slags diktjag i upplösningstillstånd, som navigerar i sjukdom och kåthet, krokar fast i gamla ord från Bibeln och sumeriska Inanna-mytologier: "hör/ sirensång/ vacker eller vådlig/ överskådlig överdådig/ afasi amnesti apati anosmi/ vi är gudar också/ som strävar också/ efter kärlek/ och så". Här växer dikten till en encyklopedi över sina bilder och ord.
Det är inte en alltigenom vacker diktsamling, men Ellen Nordmarks tegelsten "Epos", lika ful som den är lekfullt fascinerande, speglar onekligen bruset från denna vår ensamma planet, likt den kusliga tonen som astronauterna ombord rymdfärjan Apollo 10 hörde från andra sidan månen: "That music even sounds outer-spacy doesn’t it? You hear that? That whistling sound. Whoooooo."