Ellen Nordmark bor på Södermalm och studerar ekonomisk filosofi på Södertörns högskola. I höst ska hon göra sin master i Rotterdam.
Hon är 26 år och hyllas för sin andra diktsamling. "Epos" är vad det heter, ett mastodontverk på 700 sidor om existensen och universum, från det gudomliga till storpolitik och det allra mest privata. Illustrerad av hennes egna konstfoton. Ofta är hon helt naken i både text och bild.
Ellen Nordmark är modig, skulle många säga, men inte hon själv.
– Jag är orolig att alla ska hata min bok. Jag tänker mycket på hur den ska tas emot. Det är en berg- och dalbana, säger hon när vi ses på ett fik i Stockholm.
Hennes första, kritikerrosade diktsamling “Cor ne edito/ edit/ Chili con carne”, kom 2021 (då hade hon redan fått Lars Gustafsson-stipendiet för sina tidigare dikter) och kretsade kring kroppsliga teman. När tidskriften 10-tal blev till 20-tal fick Ellen Nordmark fronta det allra första numret.
Även om kroppen och köttet fortsätter genomsyra hennes poesi är insatserna ännu större den här gången.
– Jag är inte bra på boktitlar och tycker inte om dem. Det landade i "Epos" för att det är vad boken kunde heta. Kanske är det stora anspråk men jag tycker att det passar.
"Epos" består egentligen av två diktsamlingar – "All of those babies born" och "Through the gates of Babylon" – som är sammanfogade i en bok med två framsidor, läsbar från vardera håll och med en gemensam epilog i mitten.
– För mig var det viktigt att bokens struktur var ohierarkisk, att det ingen av de två böckerna i boken kommer först.
Ur "Epos". Ellen Nordmark skar en mesopotamisk stad av bröd och började associera. "Den utskurna staden blev startpunkten för hela boken", säger hon.
Den engelske 1700-talsdiktaren och konstnären William Blake blev hennes inkörsport till poesin. Det skedde redan under hennes unga år i Uppsävja, Uppsala, där en lillgammal ("präktig", enligt henne själv) och historieintresserad Ellen förtrollades av Blake och snart även Edith Södergran, Karin Boye och Gustaf Fröding.
– Jag gick i sexan och skrev små egna dikter om att "jag var som en båt utan hamn". Det var väl någon slags oro som fick utlopp där, säger hon och skrattar.
William Blake influerar henne fortfarande, särskilt språket och världsbygget.
– Han skriver vackert och bygger upp en hel mytologi som återkommer genom böckerna. Det påverkar mig, liksom det tvärdisciplinära, att han kombinerar ord och bild.
Ur "Epos". Kollage med urklippta annonser är ett återkommande motiv.
På samma sätt vill hon bygga upp sitt eget universum. Båda hennes egna böcker fångar ett drömskt tillstånd, förstärkt av hennes suggestiva foton, ofta absurda kollage, mer eller mindre nakna självporträtt och mer diffusa motiv.
Texten matar läsaren med referenser till mesopotamisk, grekisk och sumerisk mytologi som flätas samman med urklipp ur reklam och bruksanvisningar blandat med läkarspråk och samplingar av till synes lösryckta fraser ur vardagen. Återkommande är även citat ur barnprogrammet "Tillbaka till vintergatan" som gick på SVT när Ellen var barn.
– Det var också viktigt. Att det inte bara ska vara högtravande referenser, som du måste ha läst massor för att förstå. Jag ville balansera texterna på gränsen mellan vad som är vackert och kakafoni. Att tala med varandra och förbi varandra. Rösterna i boken talar mycket förbi varandra.
Ur "Epos". Ellen Nordmark använder ofta sin nakna kropp i bilderna. "Jag minns inte hur jag började fota mig själv. Det kändes väl som ett mer akut sätt att formulera mig, mer "smash i ansiktet".
Bokens ena halva utgår ifrån en familj (inspirerad av saker som har hänt i Ellens liv), med paralleller till just gamla gudasagor och skapelseberättelser. Världsbygget i "Epos" växer fram i skarven mellan det stora och det lilla.
– Om det så är luftslott, verkliga byggen eller fata morgana (hägringar, reds anm).
Den andra (eller första, om man så vill) delen av boken har ett mer globalt perspektiv med Donald Trump och Usama bin Ladin som ciceroner. Citat och andra fragment ur dokumentärer och biografier om de två männens respektive liv löper som röda trådar jämte varandra.
– Bin Ladin och Trump har format vårt samhälle och den värld jag lever i. Samtidigt som båda är någon sorts karaktärer.
I sin research har hon plöjt mängder av böcker och dokumentärer.
– Man kan verka lite galen när man har halva bokhyllan fylld med böcker om de två (skratt).
Nu bor Ellen Nordmark på Södermalm i Stockholm, efter perioder i Berlin och Skåne. Hon växte upp i Uppsala, där hennes syster bor kvar.
Dikterna dyker gång på gång ned i Mesopotamien, som en skriftens källa och urkultur, kopplat till olja och den moderna världens maktspel och finanser.
"Epos" kan kallas politisk, men absolut inte ett manifest. Möjligen ett "tvetydighetens och den kreativa öppningens manifest", anser hon och hänvisar till ett citat i bokens epilog:
hennes skarpa intelligens
delar dörren
till förståndets boning
och avslöjar där
vad som lever inuti
Kritikerna har varit förbryllade eller hänförda. Mest det senare.
"Bland det djärvaste, angelägnaste och mest originella som har givits ut på väldigt länge", skrev Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet och utsåg den redan nu till årets diktsamling.
"Jag förstår verkligen inte hur Nordmark lyckats med det här. Att hävda att ”Epos” är en av årets bästa böcker gör inte ens boken rättvisa", kontrade Agrï Ismail i Expressen.
"Lika ful som den är lekfullt fascinerande, speglar onekligen bruset från denna vår ensamma planet" konstaterar UNT:s Lina Österman i sin recension.
"Det är skönt att poesi är ganska smalt. Jag suktar inte efter att bli igenkänd", säger Ellen Nordmark som nu höjs till skyarna av kulturkritiker.
För undertecknad förblir stora delar av "Epos" svårbegripliga, ärligt talat. Trots att min Wikipediahistorik snabbt fylls av sumeriska gudar. Men fascinerande är det och texten är inte sällan storslagen, överväldigande stimmig och ... ja, episk.
Ett långt "UUUUUUUUUUUU" återkommer, utdraget över en hel rad. Det kan tolkas som ett brölande horn eller en siren, och mistluren förstärker den domedagsstämning jag läser in.
Hon kan hon också skriva:
coke it til' you choke it
koko koko
huvudskål!
Då bläddrar jag, på jakt efter ordföljder som kräver mindre av min egen fantasi.
–Det är inget självändamål att vara obegriplig men jag har inget emot det. Jag tror att vi är dåliga på att vara i det tvetydiga och villrådiga. Samhället skulle må bra av att vara lite mer i det tillståndet.
Är du en svår poet?
– Jag vet inte. Själv har jag varit snarare varit orolig för att vara övertydlig och för banal. Världen är ju besynnerlig.