Kanonkul när Juvenalorden livar upp litteraturhistorien

Juvenalorden är i fin form när de ger sin syn på litteraturhistorien. Några scener är bland det bästa som kan ses i spexväg, annat hade kunnat strykas.

"Ordlekar och roligt dåliga vitsar kryddar Juvenalordens senaste spex från litteraturens värld.", skriver UNT:s recensent Susanne Sigroth Lambe om föreställningen  "Litteraturkanonen".

"Ordlekar och roligt dåliga vitsar kryddar Juvenalordens senaste spex från litteraturens värld.", skriver UNT:s recensent Susanne Sigroth Lambe om föreställningen "Litteraturkanonen".

Foto: Juvenalorden

Recension2024-05-23 11:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Spex

Litteraturkanonen
Regi, manus: Juvenalorden
Medverkande: Juvenalorden, Ambrosiaorden och deras vänner.
Uppsala stadsteater, stora scenen 
Urpremiär: torsdag 22 maj

Ordlekar och roligt dåliga vitsar kryddar Juvenalordens senaste spex från litteraturens värld. Kulturlivet travesteras på alla sätt de kan komma på. De ständigt anonyma spexamatörerna är förstärkta av sina kvinnliga motsvarigheter, Ambrosiaorden och av en orkester längst bak på scenen. 

Redan på programbladet slirar det till. Där påstås att föreställningen heter ”Litteraturfestivalen”, en annan titel än den annonserade ”Litteraturkanonen”. Men det finns aktiviteter med boklig anknytning i foajén, från ett jättekorsord till en ”livesänd” kulturdebatt. En litteraturfestival, således.

På stora scenen anas flera röda trådar mellan numren. I en finns en illitterat litteraturminister, en kulturjournalist och en professor i litteratur som diskuterar en litteraturkanon. I en annan avfyras bokstavligen en litteraturkanon och hela Stadsteatern spärras av ”på grund av höga halter av litteratur”. I en tredje tråd är Nils Holgersson reseledare för en grupp i litterära världar som Dantes inferno.

Det är infallsrikt. Somligt faller platt, man får en känsla av att någon kommit på en kul vits som det inte går att bygga vidare på men som får vara med ändå.

Ett oräkneligt antal gestalter ur världslitteraturen passerar – med slagsida åt den minsta gemensamma nämnaren för vår tids medvetandeström, barn- och ungdomsböcker.

Fyndigast är de småbarnspratande Babblarna som skickliga operasångare. Vilka röster!

Det hettar till i numret om brandsoldaterna från Ray Bradburys ”Farenheit 451” som bränner böcker. En känga ges till dagens bokbrännare och hur det kallas yttrandefrihet.

Många känner nog igen sig (metaforiskt) i sketchen om killen som pushas av pappa till att bli författare men som hellre vill spela hockey.

Sången är känsloladdad i numret med den osynliga bibliotekarien. Den når ett oväntat berörande djup för att vara i ett spex.

Medan numret om Oidipus och hans föräldrar som gäster hos Jerry Springer, den relationssnaskiga talkshowen som lades ner 2018, blir en dubbelanakronism.

Sagan förtydligas när elaka Måns avvisar bondkatter med att bara raskatter är välkomna i Pelle Svanslös Uppsala.

Spexarna hade gott kunnat rensa hårdare bland alla goda uppslag. Fast oftast är det kanonkul bland alla gestalter från böckernas världar.