Jonatan Unges svada är vindlande och oförutsägbar. Han lockar inte alltid till skratt men det är oupphörligen fascinerande att se den här galenpannan lätta lite på topplocket.
Standup
Jonatan Unge: "Solo"
Uppsala Konsert & Kongress
Söndag 21 april
Betyg: 4
Att bara påstå att Jonatan Unge har ”funny bones” räcker inte, hans alltigenom lustiga uppenbarelse låter sig inte summeras så knussligt. På scen i sin tidigare studiestad Uppsala rasslar han snarare fram som en hel armé av svinroliga skelett.
Ett lager av lustighet ligger redan i hans avmätta överklasstockholmska. Med tiden har han tonat ned den hemsnickrade betoningen som ofta legat på fel stavelse. Den var ofta mer irriterande än kul. Numera är han till åtminstone 85 procent superskojig (och resterande 15 sjukt störig).
Ta bara hans lufsande rörelsemönster. Han står ofta och gungar mot mickstativet och med fötterna på sockeln bildar hans lutade kropp på något sätt en motvikt som låter honom framföra sina skämt i nästan horisontellt läge. Ibland svingar han det tunga stativet över huvudet som rotorblad på en helikopter. Han frågar om det är obehagligt för publiken att stativet när som helst kan råka slungas ut i publiken, han har reumatism nämligen. Under sina vandrande monologer virar han in sig i micksladden varv efter varv, tills komikern blivit en kassler i skrynklig vit skjorta som till sist, när sladden inte räcker längre fastnar mitt i en rörelse och måste tvinna upp sig igen.
Alla neurotiska tics till trots rullas även skämten ut i högt tempo. En "Henrik" på första raden får en del slängar, ("du vet vad jag menar, Henrik", säger Jonatan när han pratar om sitt Oidipuskomplex) och alla andra är glada att vi inte är Henrik den här kvällen, eller "Emma" för den delen, Emma som enligt Jonatan gärna mördar folk och firar med glass av märket Sandwich.
Han har tänkt mycket på föräldraskap, på det psykbryt han fick på ettåriga sonen till exempel och hur han blev kallad "horskit" av sin trettonåriga dotter, och är som sagt lite kär i sin egen mamma. Han talar även ut om sitt rasande hat mot schimpanser, och hyllar händelserna i Furuvik i en av många mörka inblickar i en skruvad hjärna.
Sedan växlar han upp igen och skämtar om rysskräcken och grumliga röster i huvudet. Om att ha en nära anhörig som drabbats av psykos och talat om utvidgat självmord som en rimlig väg framåt. Och vi skrattar, tro det eller ej. Men ibland är det inte skratt som är grejen. Jag kommer på mig med att bara förundras över det fullständigt oförutsägbara i en show som faktiskt får mig att förstå att Jonatan Unge har ännu mer att ge. Det här är bara början.