Roman
Torbjörn Elensky
Glödbädden
Norstedts
Först är det god samtidssatir. Året är 2041 och ett par genoptimerar sitt framtida barn medan en forskare väljer Tinder-ragg framför att skriva klart sitt forskningskapitel.
Sedan kommer krisen. Luften förlorar sin bärkraft och 10 000 flygplan störtar mot marken, vilket dödar en betydande del av världens befolkning. Elen försvinner, människor börjar plundra butiker och så småningom döda varandra.
En spretig grupp har hittat till ett gammalt bruk i Värmland, där en prepper länge har förberett sitt förråd. Deras lilla samhälle styrs av den uppblåsta professorn Rickard, som länge längtat efter att bli hjälte. Makttvister följer.
"Glödbädden" är dystopisk fiktion som dystopisk fiktion är mest, och påminner om både Maja Lundes klimatromaner och Cormac McCarthys mörka "Vägen". De vanliga frågorna finns där: vem blir människan i kris, hur skapas makt, och så vidare.
Torbjörn Elensky utmärker sig dock genom sin upptagenhet vid tristessen som kommer när man väl har lyckats överleva, när hela ens liv av nödvändighet bara består av rutin. Vad gör man om man inte kan lyssna på musik eller krydda sin mat?
Svaret är att man blir galen. Och jättejobbig – karaktärernas inre monologer blir stundtals tjatiga och hade med fördel kunnat kapas något. Flera stora frågetecken lämnas också ouppklarade, vilket gör slutet till något av en antiklimax.
I övrigt är romanen så pass välskriven att krisen känns obekvämt nära. Det är så att man vill bli prepper.