Ekoromantik i klimatkatastrofens spår

Maja Lunde sätter punkt för sin romansvit om klimatets kollaps – och sår ett ekoromantiskt frö.

Maja Lunde avslutar sin fyrdelade romansvit som inleddes med "Blå" och som följdes av "Binas historia" och "Przewalskis häst".

Maja Lunde avslutar sin fyrdelade romansvit som inleddes med "Blå" och som följdes av "Binas historia" och "Przewalskis häst".

Foto: Oda Berby

Recension2023-03-17 11:57
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Maja Lunde

Drömmen om ett träd

Övers. Lotta Eklund

Natur & Kultur

Postapokalyptiska framtidsvisioner hämtar sin inspiration i sådant som väcker fruktan här och nu. Så även norska Maja Lundes tetralogi om världen efter en klimatkatastrof. Sviten som inleddes med "Blå" (2018) avslutas nu med "Drömmen om ett träd" som utspelar sig på Svalbard år 2110 och huvudsakligen i det gamla brukssamhället Longyearbyen, vars kolgruvor vid tiden för romanens handling sedan länge är nedlagda (i verkligheten ska den sista stänga i år). Tonåringen Tommy är ensam kvar efter att hans bröder har förts bort av ett fartyg som kom dit i sökande efter den legendariska fröbanken.

Romanen är på Maja Lundes vis vag och fragmentarisk. Hon berättar aldrig i detalj om klimatkollapsens förlopp, utan lämnar det till läsarens fantasi. Boken överträffar föregångaren "Przewalskis häst" (2021) i fråga om såväl stil som komposition. Bortsett från "Blå" är det här den bästa delen i tetralogin.

Det som inte övertygar är författarens skildringar av hur mänskligheten inom loppet av några decennier (klimatet kollapsar redan år 2040) klipper banden till vår tids vetenskapliga och teknologiska framsteg. Här finns det exempelvis inte någon vetenskap att tillgå mellan den sovjetiske växtgenetikern Nikolai Vavilov (1887–1943) och år 2110. Och skymtar inte ett slags ekoromantik i bilderna av det primitiva postapokalyptiska samhället? Jag förblir vid min tilltro till människans ständiga kunskapssökande.