Roman
Matias Faldbakken
Stackare
Övers. Staffan Söderblom
Albert Bonniers förlag
På en gård som husbonden helst vill hålla under samhällets radar, lever pojken Oskar ett armt och ensamt liv som fosterson/dräng hos paret Blum. Han arbetar. Det är han bra på. Men så händer något märkligt: "En gång för inte så länge sedan kom ett barn, stackare, krypande fram ur skogen. Ungen klättrade upp på dikesrenen och började lunka bort utefter grusvägen. Det var en sorglig syn."
Denna unge, förvildad, förkrympt och utan språk, lyckas Oskar fånga och bära hem till sitt rum. Han vinner dess tillit som man gör med ett vilt djurs, med mat och lugn. Under hans omsorger rätar ungen ut sig och växer, och nästan utan att Oskar vet ordet av har den förvandlats till en ung flicka. Helt tämjd blir hon aldrig, och Oskar är den ende som kan lugna henne när hon likt en slumrande vulkan ibland får våldsamma utbrott. Snart rör hon sig ändå otvunget på gården och blir något av en favorit – och sevärdhet. Men det är Oskar som hon älskar. Det är Oskar som hon kommer att åtrå, och det med en vild och obetvinglig passion mot vilken han inte har något värn.
Jag tror knappast att jag har läst en roman som den här tidigare. Berättelser om "vildbarn", jo. Berättelser om utanförskap och ensamhet, de uddas säregna gemenskap och kärlekens kraft; jo, många. Matias Faldbakkens historia är ändå något för sig. Hans berättarstil är, kan man säga, full av stilbrott; den vandrar fritt mellan tidlöst och modernt, inte sällan i tvära kast. Detta att utan att förankra sin historia i en bestämd tid ändå lyckas med att få den trovärdigt konkret är inte det lättaste för en författare. Faldbakken klarar det. Han gör "Stackare" till en fruktbar hybrid mellan fabel och utvecklingsroman där han gestaltar såväl människans sårbarhet som hennes styrka.
Något påminner boken om Sigtunaförfattaren Anneli Jordahls "Björnjägarens döttrar" som utkom häromåret; familjen som lever utanför samhället och skapar sina egna regler, och där barnen är utlämnade åt föräldrarnas godtycke. Matias Faldbakken skriver med berättarglädje, humor och tragik. Romanen har ett mäktigt driv, är spännande som en thriller och har bitvis ett hypnotiskt språk, som i skildringen av naturen när ungdomarna tvingas fly från gården; trolskt naturlyriskt, samtidigt brutalt. Det här är en saga som man nästan kan tro på.