År 1870 kom Aleksis Kivis klassiker "Sju bröder" ut i Finland. Anneli Jordahl har inspirerats av boken och vänt på könsrollerna i sin Augustprisnominerade roman om sju – bokstavligen – vilda systrar. "Björnjägarens döttrar" tilldrar sig i nutid på den finska landsbygden. Där lever systrarna med en förgrämd mor och en far som alltså är björnjägare. Han är deras stora idol; när han återvänder från sina långa skogsturer och sätter sig att dricka porter, med lukt av blod och svett omkring sig, svärmar flickorna runt honom som flugor kring en sockerbit. Modern däremot avskyr och föraktar de. Hon, i sin tur, önskar hett att åtminstone en av dem hade varit pojke.
Familjen lever i stort sett avskild från samhället; systrarna har inte gått i skolan och kan varken läsa eller skriva, helt enligt fadern Heikkos övertygelse att allt som andas myndighet bara vill dem ont och måste undvikas till varje pris. De sju döttrarna sover på björnfällar och äter av björnköttet som Heikko bär hem. Och möjligen är det själva djurens styrka och vildhet som har gått över till Johanna, Aune, Tiina och de andra, för som vildar beter de sig. Deras mor har förlorat all kontroll över dem.
När björnjägaren förlorar striden med sin sista björn, och modern återfinns död i en blötmyr, bestämmer sig systrarna för att gå till skogs. 15 mil från civilisationen bosätter de sig i ett gammalt ödetorp, för att i faderns anda leva av vad skog och mark kan ge. Alla är dock inte lika entusiastiska, och snart börjar maktstrukturer utkristallisera sig inom "stammen", som Johanna, den äldsta, som tycker sig ha alldeles särskilt starka band till fadern och därmed rätt att vara ledare, kallar syskonskaran.
Tanken går till pojkarna på ön i "Flugornas herre" eller mytiska vargflickor. Man kan också försöka föreställa sig livet i en drängstuga för hundra år sedan, full av råbarkade, supglada, grovkorniga karlar där smockan hänger löst. Fast med flickor, då; flickor med starka, smutsiga kroppar och manar av tovigt hår. I början fungerar Heikkos ideal något så när. Men snart kommer vintern.
Det är inte helt givet hur den här romanen bör läsas och förstås. Som en dråplig skröna? Som ett förfärande exempel på "fri uppfostran"? Anneli Jordahl skriver här med en drastisk svart humor som, särskilt i dialogerna, ibland blir obetalbar. Hon gestaltar samhörigheten mellan syskonen men även det osunda maktspelet och de svagares utsatthet. "Systrarna", skriver hon apropå yngsta systern Elga, "var hennes plågoandar och hennes sköldar". En av de mest berörande gestalterna är dock den lite slitna soc-tanten Ritva, som mitt i sin dagliga stress ändå förmår se vildflickorna och agera både rappt och delvis oortodoxt för att försöka hjälpa.
En viktig del i romanen är också själva naturen, dess givmildhet i goda tider och kalla oförsonlighet i andra. Gränsen mellan människa och natur blir ibland hårfin – hudnära kommer solvärme, skogsdoft, snö och köld. Fint berättat, insprängt mellan systrarnas egna, låt oss säga frodiga, språk. Ändå är det något i berättelsen som gör mig illa till mods; råheten och våldet som i eskalerande omfattning präglar den. Och hur blev egentligen pappa Heikko en sådan misantrop och hustruplågare? Jag måste ofta påminna mig själv om att "Björnjägarens döttrar" inte är något socialreportage, utan bara en lek med könsroller, myter och sagor. För så är det väl?