I grund och botten handlar musik om mänskliga relationer. Det tog inte mer än två minuter innan Chick Corea – en världsstjärna som tillhör jazzaristokratin då han inte bara spelat med både Miles Davis och Bill Evans men också brukar nämnas i samma andetag som Herbie Hancock och Keith Jarrett – blev bästis med var och en av oss i UKK:s stora sal. Han hade inte ens vidrört den 2 meter långa Yahamaflygeln då han presenterade sig själv för publiken. ”Solo piano, it’s a lonely job”, erkände han som om han behövde oss lika mycket som vi behövde honom under denna föreställning. ”But it gives me a lot of time to practise, to work things out,” fortsatte han med lite påtvingad blygsamhet. Sen började han spela.
LÄS MER: Uppsalaartisterna: "Därför är han en av jazzens största"
Corea är en mästerlig improvisatör och spelar alltid på ett sätt som ger åhöraren intrycket av att han pysslar ut sina musikaliska idéer här och nu oavsett om det handlar om hans egna verk eller andras. Det är detta han menar med ”work things out”, då han bjuder in åhöraren att på så sätt medverka i musikens skapelse. Så blev det i det första paret stycken, baserat på Scarlattis Sonat i a-moll (Kk9) och Gershwins ”Someone to Watch Over Me”. Som om det vore gamla vänner fick publiken höra delar av det ursprungliga stycket samtidigt som Corea öppnade musiken och förstärkte olika aspekter, som till exempel Scarlattis milda drillar eller Gershwins synkopering. Ibland var det svårt att gissa var denna upptäcktsresa ledde. Då och då dök en bekant till upp, såsom Cole Porters ”You’d be so easy to love”, vars vassa melodi spred ut sig ordentligt innan Scarlatti fick återkomma.
Även följande stycken presenterades som kamratpar, Bill Evans ”Waltz for Debby” och en Antonio Jubim bossanova före musik av Chopin och Skriabin. Monk och Powell slöt sig till sällskapet och eventuella beröringspunkter utforskades. Det var intressant att reflektera över hur de äldre tonsättarpianister Corea valt ut – till exempel Chopin, med sin a-moll Mazurka (Op .74, förresten ett av Ingmar Bergmans favoritstycken) – använder sig av de ackordserier som senare lade grunden för jazzharmonin.
Efter pausen, och en känslofylld hyllning till flamencogitarristen Paco de Lucia, berättade Corea om hur han som barn tillbringade sina söndagar runt farfaderns piano i Massachusetts då han och kusinerna improviserade tillsammans. I samband med detta bjöd han även in frivilliga från publiken upp på scenen för att improvisera på pianot tillsammans. Till slut återgick han ändå till sitt ”lonely job” och spelade ett urval utav ”Children’s Songs” (1984), stycken lägger fram enkla musikaliska idéer med fräsch och pigg syn. Så var det med hela konserten. Uppiggande och samtidigt lite halvmelankoliskt, precis som det brukar vara när man återser en nära vän, och då ett avsked egentligen bara är en ny början.