Att den snart 77-årige amerikanen Chick Corea kommer till Uppsala är stort för många jazzälskare, inte minst stans pianister.
– Det finns nog knappast någon improvisationsmusiker, eller modern jazzmusiker över huvud taget, som inte har lyssnat en hel del på honom. Hans platta "Now he sings, now he sobs" från 1968 var ju extremt stilbildande, säger Lennart Simonsson, pianist i Trio X.
Han betecknar det albumet som en milstolpe inom den moderna jazzen med ett helt nytt tonspråk. Skivan innehåller nästan uteslutande Chick Coreas egna kompositioner och är gjord på trio med Miroslav Vitous på bas och Roy Haynes på trummor. I slutet av 90-talet fick albumet en Grammy Hall of Fame Award.
Lennart Simonsson ser Chick Corea som en väldigt rytmisk pianist.
– Han utvecklade en mycket speciell teknik som gick ut på att han använde vänster och höger hand om vartannat i snabba löpningar över tangenterna.
Trio X-pianisten Simonsson har sett Chick Corea live åtminstone en gång, på Fasching i Stockholm. Kollegan Ulf Johansson Werre minns en annan konsert med Corea på Monterey Jazz Festival i San Francisco för många år sedan.
– Det var häftigt att se och höra honom den gången. Samtidigt fick jag chansen att hälsa på Dizzy Gillespie och spela med Harry "Sweets" Edison.
Även för Ulf Johansson Werre är Chick Corea en av jazzens giganter, inte bara för att han allmänt betraktas som ett stort namn utan för att han verkligen har gjort avtryck.
– Han har lyckats kombinera jazzens folkmusikaliska kvaliteter med fusion och rockinfluenser. Jag tycker att hans långa karriär har varit makalös, säger Ulf Johansson Werre.
En som tidigt skaffade biljetter till Chick Coreas konsert 2 maj på UKK var Uppsalapianisten Hans Loelv, albumaktuell med "Fuerterico" i vår.
– Chick Corea är en av mina första och största influenser så det ska bli riktigt kul att se honom live för första gången, säger Hans Loelv.
Han nämner bland annat "Return to Forever", den fusiongrupp som Corea startade 1972 och som var aktiv i några år med olika medlemmar som kom och gick. En var gitarristen Al Di Meola.
– Att höra den musiken var som att öppna en dörr till ett helt nytt rum, säger Hans Loelv.
Coreas storhet ligger enligt honom bland annat i rytmiken och tajmingen, förmågan att ta pauser i solona och släppa in lite luft ibland i stället för att bara "bluddra på".