Tove Filén, psykolog på Kvinnofridsmottagningen i Uppsala.
Förra veckan skrev UNT om Uppsalaprofilen Lena Köster som först efter fem decennier kunde prata om den våldtäkt hon utsattes för i sina tonår.
Till Kvinnofridsmottagningen i Uppsala kommer kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp, Ofta visar de symtom på posttraumatisk stress, PTSD och nedstämdhet. Där arbetar psykologen Tove Filén. Hon poängterar att det aldrig är för sent att söka hjälp.
– Många lider av påträngande minnen och undviker att prata om det år efter år. De kan ha mardrömmar, koncentrationsproblem, och känna sig ensamma samtidigt som de lyckas hålla en leende fasad utåt. Vissa har stoppat in händelsen i garderoben och lyckats stänga den där skåpdörren så väl att den verkar låst, tills något i livet händer och man tappar jämvikten. Det kan vara en skilsmässa eller att bli av med jobbet som gör att dörren slås upp igen, och då mår man jättedåligt, säger hon.
Att inte berätta om övergrepp är mycket vanligt, det visar forskning, enligt Carolina Överlien, professor i genusrelaterat våld och hälsa vid Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK i Uppsala.
– Det är framförallt sexuella övergrepp man håller inne med. Det är bland det mest tabubelagda av alla former för våld och övergrepp. Speciellt när de sker i barn- och ungdomsåren.
Det är främst kvinnor och barn som blir utsatta för sexuella övergrepp. Även hbtqi-personer är extra utsatta. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är 98 av 100 polisanmälda förövare män.
– Att det blir så tabubelagt beror på att övergreppen oftast sker i en nära relation. Den utsatta tar ansvar för förövaren och tänker på vad det kan innebära för honom om man berättar om övergreppet samtidigt som man vill att förövaren ska få något typ av straff. Men man vill inte att alla ska veta om övergreppet, säger Carolina Överlien.
Carolina Överlien, professor Genusrelaterat våld och hälsa vid Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK.
Samtidigt är rädslan för fördömelse från samhället stor och det finns det anledning till, enligt Överlien.
– När det gäller barn och incest förr var det offren som blev anklagade. Man ansåg allmänt att de här barnen lockade in de vuxna männen till att behöva begå övergreppen eftersom barnen ansågs promiskuösa och sexuella. Nu pratar vi långt tillbaka i tiden, men det synsättet lever kvar.
Hur kommer det sig?
– Jag tror att det delvis har att göra med vårt sätt att se på kvinnor. Det är fortfarande kvinnorna som måste ta ett stort ansvar för hur man beter sig, hur man är mot det manliga könet. Senast i förra veckan var jag på den norska formen av Almedalsveckan och talade på ett seminarium om våldtäkt. Då kom en man upp och sa: "Du måste ju också prata med tjejerna. De får ju sluta att liksom locka killarna på det sättet." Så det här synsättet lever i bästa välmående.
Men har inte kvinnor något ansvar för om de är utmanande och lockar till sig män?
– Nej. Med den samtyckeslag vi har nu ska man försäkra sig om att man har ett samtycke.
Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot, våld och sexuella övergrepp. Till Kvinnofridsmottagningen kan du som har utsatts för våld, hot eller sexuella övergrepp komma för att få hjälp. 018-611 27 92
Efter att ha blivit utsatt för ett övergrepp kan en må psykiskt dåligt och utveckla PTSD, vilket kan bidra till svårigheter att fullfölja studier, få svårt att behålla jobb som i sin tur kan leda till dålig ekonomi. Att prata med någon om det som hänt är det viktigaste för att kunna bearbeta och det kan vara en vän som en har tillit till.
– Det kan behövas psykologisk behandling för att bearbeta ett övergrepp även om vänner och familj är viktigt. Det kan göra stor skillnad om förövaren är någon som står en nära, till exempel en morbror som ett barn står i beroendeställning till, då brister tilliten till de vuxna, säger hon.
Tove Filén jämför skam med att bli kittlad.
– Att skratta när man blir kittlad betyder inte att det är roligt. Att skämmas efter övergrepp betyder inte att man gjort något fel. Man kan skämmas över allt möjligt, för vad man kunde ha gjort annorlunda, för att man inte slagits emot, eller för att man gjorde det och blev utsatt för grövre våld eller över att man inte redan mår bättre, det var ju så länge sen.
Men även om man inte kan stänga av känslorna behöver man inte lyda dem.
– I stället kan man berätta om övergreppet även om det väcker skam och ångest. Skam är som trollguld – lyfter man fram den i solen faller den sönder, säger Tove Filén.