Hon var 18 när hon blev våldtagen. Övergreppet har påverkat henne under drygt fem decennier i hennes nu 73-åriga liv.
Det blev så tyst.
Lena Köster sätter pekfingrarna i öronen för att illustrera medan hon fortsätter:
– Det var som att stoppa fetvadd i öronen – helt tyst. Jag minns inget mer förrän han satte sig upp och drack sitt kaffe.
Hon berättar om våldtäkten.
Lena Köster är en välkänd kulturprofil i Uppsala. I många år arbetade hon på UNT. Nu är hon författare och medlem i Uppsala Författarsällskap. Förutom det målar hon och skapar musik.
År 1970 var hon en teaterintresserad 18-åring som precis skulle ta studenten och springa ut i livet. Hon satt tillsammans med sin bästa vän Kerstin på en restaurang i Norrköping. De hade precis ätit varsin chateaubriand och druckit ett glas vin. Båda hade förhållanden, Lena var till och med förlovad så när Kerstins pojkvän, Jimmy, frågade om de ville dricka kaffet hemma hos honom tillsammans med hans vän som vi kan kalla teatermannen, var det inget märkligt med det.
– Jag tyckte att det verkade jättekul eftersom jag ville prata om teater. Under den tiden funderade jag på om jag skulle studera vidare med teater eller journalistik. Jag hade redan en plats på teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola och jag skrev mycket i Norrköpings Tidningar under gymnasietiden om just teater, så jag kände till den här mannen.
Studenten Lena Köster år 1970. Bilden bredvid är tagen av Norrköpings Tidningars fotograf Kenneth Mattsson, till ett sommarreportage.
En del av en bild från Lena Kösters privata fotoalbum. Den är tagen i juni 1970, hennes första dag som sommarvikarie på Norrköpings Tidningar, där hon började direkt efter studenten.
Under kaffedrickandet i vardagsrummet försvann Kerstin och hennes pojkvän. Lena blev ensam med den drygt tjugo år äldre mannen och teaterpratet, det uteblev. I stället började kulturmannen att tafsa och slutade inte fastän hon sade ifrån med både ord och kroppsspråk.
– Han ville inte snacka teater. Han ville knulla en tonåring. Jag tänkte att jag skulle ropa och skrika på Kerstin, men det var så himla genant, så pinsamt. Det föll mig aldrig in att någon som jag kände litegrann skulle göra något mot mig. Jag sade nej, lägg av och låt bli flera gånger.
"Gör mig nu inte till 'den där våldtagna' säger Lena Köster under intervjun. "Genom dikterna har jag kunnat bearbeta och lägga övergreppet åt sidan."
Vi sitter vid matbordet i Lena Kösters vardagsrum i Sunnersta och dricker te ur bastanta koppar. Böcker trängs om utrymmet på hyllor som löper högt, strax under taket, i nästan alla rum. Målad konst fyller väggarna, små skulpturer, penslar och akvarellpapper täcker varenda yta, lämnade som mitt i pågående projekt.
– Våldtäkt det är ju när man blir överfallen i en park, men det här ... han var ju ingen främmande, säger hon.
... giriga fingrar bänder isär motvilligheten motståndet ...
Lena Köster
Författare
Hon berättar detaljrikt om händelsen, hur rummet såg ut, vilka möbler som stod var och vad som hände fram till stunden då allt blir tyst för henne. När väninnan kommer tillbaka in till vardagsrummet med sin pojkvän, säger Lena inget om det som precis har hänt.
Hon har gett ut sex diktsamlingar tidigare. I dagarna kommer hennes sjunde: "Täkt – Dikter från mörker till ljus" ut. Den innehåller tre diktsviter varav den första "Täkt" sträcker sig genom halva delen av boken.
...
hon älskar teater
vill hon säga
men munnen har fått lås
giriga fingrar bänder isär
motvilligheten motståndet
det styva organet
tömmer sig genast
mellan rosa blygdläppar
hinner inte långt in
...
Då var året 1970. Hon gjorde ett försök att skriva om övergreppet efter tio år, men det var för nära. Drygt tjugo år efter, under 1990-talet gick Lena Köster i terapi av helt andra orsaker och försökte komma in på och prata om våldtäkten. Det gick inte då heller, hon fick inte riktigt fram det. Det behövde gå ytterligare nästan två decennier.
– Då kom metoo och jag tänkte att nu, nu ska jag skriva ett brev till honom och tala om vad han gjorde mot mig, hur det har varit för mig under alla dessa år. Men jag hann inte, han var redan död sedan flera år, säger Lena Köster.
Hon tillbringar mycket tid vid sin dator i sitt arbetsrum.
Lena Köster tycker om saker, säger hon. Men alla saker i hemmet har en historia, en personlig berättelse och de flesta är gåvor från konstnärer hon känner.
Hon tittar ut genom fönstret, stannar med blicken och fingrar på sitt halssmycke, ett stort azurblått hänge.
Jag kände mig som skit under skon
Lena Köster
Författare
Våldtäkten som varade i några minuter ändrade hennes liv totalt, säger hon. Hon gjorde slut med sin pojkvän som varit ett stort stöd för henne, men ju mer stödjande han blev, ju mer underbart han betedde sig, desto sämre kände hon sig.
– Jag kände mig som skit under skon och allt malde och malde i mig, hela tiden. Då gjorde jag slut fast jag egentligen inte ville. Sedan låg jag runt med flera olika män en period, män som jag lämnade en efter en.
En terapeut har berättat för henne att det är ett vanligt beteende om man har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Man utsätter sig igen och igen, har många olika sexuella förbindelser för att iscensätta och regissera om övergreppssituationen, allt för att själv ta kontrollen över den och göra den trygg.
– Jag lät mig aldrig bjudas på någonting. Inte ens ett glas vin av dessa män, och jag var aldrig tänd på någon av dem, fick inte ut något av sexet vi hade. Jag kände heller ingen skuld efteråt.
"Nu kan jag kan stå för det jag skriver och för den jag var och är", säger Lena Köster.
Hur har våldtäkten påverkat ditt sexliv?
– Det tog väldigt många år innan jag verkligen kunde njuta av sex och, hur ska jag säga ... inte bara vara duktig i sängen och göra det som förväntas av en. Jag trodde jag var frigjord efter alla männen, men man är inte frigjord om man inte känner sina egna känslor. Relationer handlar om att ge och ta. Om man ger något som mottagaren inte vill ha, eller om man vill ha något som mottagaren inte vill ge, då är det liksom lite dödfött ju, säger Lena Köster.
Nu kan jag kan stå för det jag skriver, för den jag var och är.
Lena Köster
Författare
Boken innehåller ytterligare två diktsviter: "Brand" om skogsbrand och "Bro", alla hänger ihop. Med diktens hjälp har hon fått en typ av frid.
– Diktens form gjorde att jag kunde extrahera fram en slags essens ur berättelsen. Det kändes som att det äntligen kunde fungera att skriva om det som hände. Jag kände en klarhet, en energi och ja, en klarhet. Nu kan jag kan stå för det jag skriver, för den jag var och är.
En målning av Lena Köster där hon berättar om lidande.
Att måla är viktigt för Lena Köster. Här och där syns påbörjade projekt i hennes hem men denna är färdig och står i bokhyllan.
Boksläppet äger rum 26 augusti på Uppsalabokhandeln Böcker och Bläck. Hon hoppas att dikterna ska leda till att människor vill prata med henne. Hon vill beröra med frågor som: Hur är vi och hur borde vi vara med varandra? Varför är inte alla människor respektfulla mot varandra?
– Jag visste inte då att det finns ett tillstånd som heter frozen fright. Det var naturligtvis det som inträffade, det blev inte alls tyst omkring mig under våldtäkten. Det var jag som stängde av. Det värsta är att jag under alla dessa år har anklagat mig själv. Varför skrek jag inte på Kerstin? Varför körde jag inte ett finger i ögat på honom? Jag var bara så otroligt generad, så pinsamt berörd. Och förorättad. Hör han inte att jag säger nej? Hade han levt hade jag frågat honom om han inte kände någon skam, säger Lena Köster.
