Kerstin Söderberg och Elsie Johansson. I förgrunden syns rosorna Kerstin hade med sig.
Diktfynd del 3
– Jag är lite nervös faktiskt. Det var bra länge sedan jag träffade Elsie. Jag har tänkt på henne ibland. Vi jobbade tillsammans så vi umgicks mycket, även på fritiden, säger Kerstin Söderberg.
För en tid sedan skulle Kerstins fönster renoveras. Sonen Mikael Söderberg behövde då flytta en bokhylla så hantverkarna skulle komma åt. I bokhyllan fanns ett gammalt tidskriftsställ där han hittade 34 tidiga dikter, skrivna av Elsie Johansson. Kerstin Söderberg fick dem för snart femtio år sedan.
– Hon började skriva mycket då och jag var intresserad, så det var väl därför hon gav dem till mig. Men vi pratade mest om jobb och barn när vi träffades, det gamla vanliga, säger Kerstin och skrattar.
UNT har hämtat Kerstin Söderberg och tillsammans åker vi hem till Elsie Johansson. Författaren har svårt med minnet men inte så svårt att det är helt borta, det kommer och går. Hon har en hel del minnen från barndomen, men inte lika många från när de två umgicks, då de båda var i fyrtioårsåldern.
Vi möter UNT:s fotograf utanför Elsies bostad och vi hjälps åt med Kerstins rollator, hennes jättebukett med rosor hon köpt till Elsie och en kasse med böcker skrivna av hennes väninna.
Väl uppe på fjärde våningen ringer hon på och dörren öppnas av Elsies man Thore. Bredvid står Elsie.
– Hej, det var längesedan, säger Kerstin Söderberg och räcker fram blommorna.
– Ja hur många år kan det vara? säger Elsie Johansson och tar glad emot buketten.
– En så fin lägenhet du har, så ljust och fint!
– Ja, det kan jag inte neka till, säger Elsie med ett skratt.
Vi sätter oss i "pratrummet" som hon kallar sitt vardagsrum.
– Kommer du ihåg mig Elsie?
– Det är ett svagt minne. Jag får säga som det är, jag har fått en ganska stark minnesförlust. Det är väldigt tråkigt, som att man förminskar en annan människas värde, men det handlar inte om det. Det är den absoluta oförmågan, jag kan inte minnas. Att bara ha sina barnaminnen räcker inte till. Men jag är tacksam för livet och inser att det börjar sjunga på sista versen.
– Jag kommer ihåg dig, men jag har sett dig i tidningarna så då minns man ju, säger Kerstin.
Elsie Johansson skriver i sin vän Kerstin Söderbergs exemplar av "Potatisballader".
De träffades på Postverket där de båda arbetade. Kerstin berättar att Elsie var gladlynt, trevlig på alla vis och hjälpsam. Att hon var duktig på att prata och hade ett stort ordförråd. Så är det fortfarande. Elsie berättar om sina barnbarn, sin skilsmässa från ett 55-årigt äktenskap och sitt liv.
Elsie Johansson får sina glasögon av Thore och en klargul penna av UNT samt ett anteckningsblock där hon hummande och prövande med orden och ordföljden formulerar sin hälsning innan hon skriver in den i Kerstins exemplar av "Potatisballader", en poesisamling från 1981.
Till slut bestämmer hon sig för: 18/4 2023 Vid glatt och uppfriskande möte med vännen o f.d. kollegan Kerstin Söderberg från gamla vännen Elsie J.
– Tack för att du kom Kerstin. Vi jobbade på hårt!
– Ja, vi har jobbat bra!
– Det var en stor förlust för det Kungliga Postverket när vi slutade, säger Elsie Johansson och de båda tar varandras händer och skrattar gott tillsammans.
"Det var en stor förlust för Kungliga Postverket när vi slutade", säger Elsie Johansson till Kerstin Söderberg och de skrattar gott tillsammans.
14 av de 34 tidiga dikterna har UNT ännu inte kunnat hitta i någon av Elsie Johanssons poesisamlingar, trots kontakter med litteraturvetare över hela landet. Frågan kvarstår alltså: Är dikterna opublicerade? Elsie ber oss att ta kontakt med hennes tidigare förläggare på Bonniers. Vi fortsätter söka svaret.