Elsie Johansson tycker mycket om sin sin lägenhet där hon bor tillsammasn med sin make. Särskilt tycker hon om ljusinsläppet som kommer från flera håll.
Diktfynd: del 2
Det maskinskrivna diktmanuset kom i UNT:s händer tack vare en fönsterrenovering hemma hos Kerstin Söderberg. Hennes son hittade häftet med sirligt skrivna hälsningar från författaren. Kerstin och Elsie jobbade ihop på Posten i Uppsala, något vi skrivit om tidigare.
Författaren Elsie Johansson välkomnar oss och visar runt i lägenheten ett stenkast från Gränbystaden. Under tiden förmedlar hon även delar av sitt livs historia, förkunnar sin kärlek till maken Thore Fredriksson och visar sin konst.
– Jag har en liten Bror Hjorth också. Det beror på att min son kokade ärtsoppa till Bror Hjorth och hans kompisar. Bror ville ge honom något för det. Den här dockan, sa han, vill han inte ha den där dockan? säger Elsie Johansson.
Vi slår oss ner i det som paret kallar "pratrummet" det vill säga vardagsrummet.
Elsie Johansson stödjer sig på sin rollator, och tar min hand för att lättare komma fram till fåtöljen. Thore hjälper henne med öm hand att sätta in hörapparaterna.
Elsie Johansson gav ett häfte med sina dikter till vännen Kerstin Söderberg. UNT tog med dem för att få bekräftat att det verkligen var hennes dikter och om det fanns opublicerade dikter i manuset.
När UNT visar henne häftet med de tidiga dikterna och spelar upp videon där Kerstin Söderberg skickar en hälsning till Elsie, känner hon inte igen Kerstin, hon har svårt för att minnas, säger hon, men hon blir märkbart tagen.
– Nä men! Jag blir omtumlad! Det är roligt, det är klart att det är. Tankar från ens unga dagar, det är spännande, säger hon.
Hon börjar genast recitera på sitt karakteristiska Elsiesätt.
Är det med säkerhet dina dikter?
– Ja, ja, betvivla mig inte! Det är jag som är jag! Dikterna måste ha funnits i ett manus som inte är tryckt i sin helhet. Men det finns ju dikter i detta som jag känner igen så väl. Som den här: I natt har rovdjuret inga klor och törnet har inga taggar, säger Elsie Johansson.
Just den dikten som hon läser i inspelningen visar sig vara en tidig version av en dikt ur hennes poesidebut"Brorsan hade en vevgrammofon" från 1979. UNT har jämfört den upphittade maskinskrivna texten från 1974 med den tryckta dikten. Det som skiljer dem åt är ett antal borttagna eller tillkomna kommatecken, gemener som valts att skriva versalt samt styckeindelningar som kommit till i den tryckta versionen. Orden är i stort sett desamma.
Vi hittar flera av dikterna i Elsie Johanssons poesidebut. En del av dem är tryckta helt utan ändringar. Andra har korrigeringar vad gäller skiljetecken och styckeindelningar som i dikten ovan. Fjorton dikter har UNT inte kunnat lokalisera i någon av böckerna: "Dikter 1979–1989" eller "Då nu är jag".
Elsie Johansson vid sin dator på kontoret. Där blir hennes poesi och prosa till.
UNT har varit i kontakt med författaren Anneli Jordahl, som skrivit en biografi om Elsie samt sökt svaren om dikterna från 1974 är publicerade eller inte hos flera olika litteraturvetare och via textsökningar på internet. Ingen har hittills kunnat ge oss ett rakt svar.
Elsie Johansson kan heller inte det, men hon vet att det är hon som är upphovskvinna till dikterna.
– Ja, jag märker nu att jag är inte så dum! Jag har ju klarat mig i så många år. Både med bravur och kärlek från lyssnarna. Många säger att mina dikter är befriande för att de inte är tillrättalagda utan de visar en sida som ändock är och ska levas.
Sin forna väninna känner hon dock inte igen.
– Förmodligen beror det på min sakta, sakta tassande demens, namn har jag väldigt svårt med, jag måste se en bild eller höra rösten, säger Elsie Johansson.
Skulle du vilja att UNT ser till att ni får träffas?
– Ja det kan vi väl, om hon också tycker det är roligt, säger hon.