Elsie Johansson tycker mycket om sin sin lÀgenhet dÀr hon bor tillsammasn med sin make. SÀrskilt tycker hon om ljusinslÀppet som kommer frÄn flera hÄll.
Diktfynd: del 2
Det maskinskrivna diktmanuset kom i UNT:s hÀnder tack vare en fönsterrenovering hemma hos Kerstin Söderberg. Hennes son hittade hÀftet med sirligt skrivna hÀlsningar frÄn författaren. Kerstin och Elsie jobbade ihop pÄ Posten i Uppsala, nÄgot vi skrivit om tidigare.
Författaren Elsie Johansson vÀlkomnar oss och visar runt i lÀgenheten ett stenkast frÄn GrÀnbystaden. Under tiden förmedlar hon Àven delar av sitt livs historia, förkunnar sin kÀrlek till maken Thore Fredriksson och visar sin konst.
â Jag har en liten Bror Hjorth ocksĂ„. Det beror pĂ„ att min son kokade Ă€rtsoppa till Bror Hjorth och hans kompisar. Bror ville ge honom nĂ„got för det. Den hĂ€r dockan, sa han, vill han inte ha den dĂ€r dockan? sĂ€ger Elsie Johansson.
Vi slÄr oss ner i det som paret kallar "pratrummet" det vill sÀga vardagsrummet.
Elsie Johansson stödjer sig pÄ sin rollator, och tar min hand för att lÀttare komma fram till fÄtöljen. Thore hjÀlper henne med öm hand att sÀtta in hörapparaterna.
Elsie Johansson gav ett hÀfte med sina dikter till vÀnnen Kerstin Söderberg. UNT tog med dem för att fÄ bekrÀftat att det verkligen var hennes dikter och om det fanns opublicerade dikter i manuset.
NÀr UNT visar henne hÀftet med de tidiga dikterna och spelar upp videon dÀr Kerstin Söderberg skickar en hÀlsning till Elsie, kÀnner hon inte igen Kerstin, hon har svÄrt för att minnas, sÀger hon, men hon blir mÀrkbart tagen.
â NĂ€ men! Jag blir omtumlad! Det Ă€r roligt, det Ă€r klart att det Ă€r. Tankar frĂ„n ens unga dagar, det Ă€r spĂ€nnande, sĂ€ger hon.
Hon börjar genast recitera pÄ sitt karakteristiska ElsiesÀtt.
Ăr det med sĂ€kerhet dina dikter?
â Ja, ja, betvivla mig inte! Det Ă€r jag som Ă€r jag! Dikterna mĂ„ste ha funnits i ett manus som inte Ă€r tryckt i sin helhet. Men det finns ju dikter i detta som jag kĂ€nner igen sĂ„ vĂ€l. Som den hĂ€r: I natt har rovdjuret inga klor och törnet har inga taggar, sĂ€ger Elsie Johansson.
Just den dikten som hon lÀser i inspelningen visar sig vara en tidig version av en dikt ur hennes poesidebut"Brorsan hade en vevgrammofon" frÄn 1979. UNT har jÀmfört den upphittade maskinskrivna texten frÄn 1974 med den tryckta dikten. Det som skiljer dem Ät Àr ett antal borttagna eller tillkomna kommatecken, gemener som valts att skriva versalt samt styckeindelningar som kommit till i den tryckta versionen. Orden Àr i stort sett desamma.
Vi hittar flera av dikterna i Elsie Johanssons poesidebut. En del av dem Ă€r tryckta helt utan Ă€ndringar. Andra har korrigeringar vad gĂ€ller skiljetecken och styckeindelningar som i dikten ovan. Fjorton dikter har UNT inte kunnat lokalisera i nĂ„gon av böckerna: "Dikter 1979â1989" eller "DĂ„ nu Ă€r jag".
Elsie Johansson vid sin dator pÄ kontoret. DÀr blir hennes poesi och prosa till.
UNT har varit i kontakt med författaren Anneli Jordahl, som skrivit en biografi om Elsie samt sökt svaren om dikterna frÄn 1974 Àr publicerade eller inte hos flera olika litteraturvetare och via textsökningar pÄ internet. Ingen har hittills kunnat ge oss ett rakt svar.
Elsie Johansson kan heller inte det, men hon vet att det Àr hon som Àr upphovskvinna till dikterna.
â Ja, jag mĂ€rker nu att jag Ă€r inte sĂ„ dum! Jag har ju klarat mig i sĂ„ mĂ„nga Ă„r. BĂ„de med bravur och kĂ€rlek frĂ„n lyssnarna. MĂ„nga sĂ€ger att mina dikter Ă€r befriande för att de inte Ă€r tillrĂ€ttalagda utan de visar en sida som Ă€ndock Ă€r och ska levas.
Sin forna vÀninna kÀnner hon dock inte igen.
â Förmodligen beror det pĂ„ min sakta, sakta tassande demens, namn har jag vĂ€ldigt svĂ„rt med, jag mĂ„ste se en bild eller höra rösten, sĂ€ger Elsie Johansson.
Skulle du vilja att UNT ser till att ni fÄr trÀffas?
â Ja det kan vi vĂ€l, om hon ocksĂ„ tycker det Ă€r roligt, sĂ€ger hon.