Reality-tv och Taylor Swift är relevanta för att förstå samtiden

”Det är inte roligt att som författare eller översättare verka i detta svenska helvete”, skriver Bo Gustavsson. Gustavssons helvete har inte mycket med Dantes att göra, i stället åsyftas det faktum att Sveriges kultursidor i allt högre grad skriver om kulturyttringar som folk faktiskt vill läsa om, skriver Andreas Hörmark i en replik.

Taylor Swift är världens bäst säljande artist och ett relevant fenomen för att förstå vår samtid. "Hon spås kunna bli en inte oviktig faktor i det amerikanska valet", skriver Andreas Hörmark i ett debattsvar.

Taylor Swift är världens bäst säljande artist och ett relevant fenomen för att förstå vår samtid. "Hon spås kunna bli en inte oviktig faktor i det amerikanska valet", skriver Andreas Hörmark i ett debattsvar.

Foto: Christine Olsson/TT

Kulturdebatt2024-06-25 16:30

Kulturdebatt

Bo Gustavssons text tar avstamp i en intervju jag gjorde i SvD Kultur med kritikerna Andres Lokko och Po Tidholm, där deras resonemang i korthet går ut på att det bildats en ”monokultur” när alla tidningar bara skriver om Taylor Swift, ”Mello” och ”Love is blind” för att håva in klick. Smalare kulturyttringar bortprioriteras. 

Gustavsson menar att jag i intervjun använder citattecken runt ordet ”monokultur” som en reflexartad protest. Det stämmer delvis, även om jag också förstår honom och dem. Visst blir det ibland väl enkelspårigt. Och visst är det oerhört trist att se hur Sveriges landsortspress sablar ned sina kulturredaktioner.

Men jag menar bestämt att exempelvis reality-tv och Taylor Swift – två ämnen jag själv skrivit mycket om – är relevanta fenomen för att förstå vår samtid; den sistnämnda är världens bäst säljande artist och spås kunna bli en inte oviktig faktor i det amerikanska valet, och så vidare. Det går att skriva om henne utan att ”språket förtvinar” eller att vi förlorar förmågan till självständigt tänkande. 

Och vad man än tycker om den typen av texter är de nödvändiga för att tidningen också ska kunna skriva om andra betydligt smalare saker. Det är inte konstigare än att Bonniers ger ut en och annan deckare för att kunna finansiera perifera diktsamlingar. 

Man behöver emellertid inte ens hålla med mig för att se att Gustavssons text osar av en sorts elitism jag trodde hade försvunnit tillsammans med broadsheet-formatet. Han skriver om den högst luddiga gruppen ”vanligt folk”, och om hur de inte bryr sig ett skvatt om kultur utan bara tillbringar sina liv på sociala medier. Underförstått: det är ingen idé att skriva om saker som angår det där antiintellektuella vanliga folket.

Samtidigt lyfter han hur viktigt det är med en kultursidas komplexa tankar och fördjupande texter i en tid där desinformation och fake news sprids. Det är inte en helt självklar analys han presenterar. För visst kan man likväl argumentera för att det i sådana tider är särskilt viktigt att hans ”vanliga folk” bjuds in att läsa en kultursida – och att den faktiskt tacklar de fenomen de stöter på och funderar över i sin vardag?

Andreas Hörmark, kulturredaktör Svenska Dagbladet

 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!