Stefan Karpe visar runt i Musicum. På övervåningen finns hans kontor där trälisterna nyligen målats om till sin mörkt bruna ursprungsfärg från 1930. På nedervåningen en stor övningssal där bland andra Gunnar Wennerberg blickar ner från sitt porträtt. Här repeterar Kungliga akademiska kapellet, den enda svenska universitetsorkester som har sitt eget övningshus.
− Här bodde på sin tid självaste Hugo Alfvén med sin Marie Krøyer. Fast hon var ju inte särskilt lycklig här.
LÄS MER: Ulric Andersson är operastjärnan bakom orgeln
Desto bättre trivs Stefan Karpe, professor i orkesterdirigering och ledare för akademiska kapellet. Och tur är väl det för nu när han tänker på det, vid 56 års ålder, fanns det aldrig någon annat alternativ än musiken. Hans föräldrar, pappa Sven Karpe och mamma Esther Bodin, var båda ledamöter i Kungliga musikaliska akademien och lärare på musikhögskolan i Stockholm.
− Jag växte upp i ett väldigt musikaliskt hem, på gott och ont. Det var inte något tal om att man skulle hålla på med något annat än musik. Det dröjde länge innan jag förstod att livet var mer än skalor.
Själv började Stefan spela cello och studerade sedan vid musikhögskolan. Men han hade också börjat intressera sig för dirigering.
− Jag har alltid tyckt om att läsa partitur, studera sammansättningen av olika röster och instrument och hur de skapar en helhet.
Dessutom kom han i kontakt med en berömd finsk pedagog, Jorma Panula, som har fostrat alla i det så kallade finska dirigentundret. När Stefan Karpe kom in på finska Sibeliusakademin började en revolutionerande tid i hans liv. Äntligen kom han bort från Stockholm.
− Där hade allt jag gjort varit så associerat med mina föräldrar. I Finland var jag ingens son. Allt handlade om vad jag gjorde i mig själv, och jag kunde skapa mig en egen identitet. De fyra åren lärde mig inte bara otroligt mycket musikaliskt, men var också väldigt viktiga för min självkänsla.
LÄS MER: Klara Hellgren - "sjungerskan" som hittade violinen
Efter en tid som frilansdirigent, vilket innebar ett kringresande liv som han inte trivdes med, fick han först hoppa in som vikarie för Per-Åke Andersson, som director musices vid Uppsala universitet. Tjänsten utlystes sedan, och Stefan Karpe fick den, i hård konkurrens.
− Jag insåg att det här passade verkligen mig. Att jobba med studenter och hela den här miljön, där man är på en enda plats och kan bygga upp något och jobba långsiktigt. Där man kan arbeta med projekt och underbara och intelligenta människor som sysslar med alla möjliga ämnen. Det fascinerar mig mycket.
Tjänsten som director musices har gamla anor, sedan 1627, och skapades för att förgylla det akademiska livet med musik: vid middagar, diplomutdelningar, professorsinstallationer. Akademiska Kapellet är Stefan Karpes huvudsakliga uppgift, där de medverkande företrädesvis är studenter eller anställda vid Uppsala universitet. Orkestern består av ungefär 120 medlemmar, som ständigt roterar när studierna tar slut. Alla spelar ideellt så det gäller att hitta sätt att få dem att engagera sig och erbjuda en repertoar som känns spännande.
Vad är en intressant repertoar?
− Om jag skulle välja den musik jag helst framför så är det Stravinskij, Mahler, Mozart och Debussy. Men jag tycker väldigt mycket om samtida musik också, Karin Rehnqvist, Anders Hillborg, Britta Byström.
Hur är känslan när du står framför orkestern och allt fungerar?
− När det är som bäst behövs jag inte alls för att visa för orkestern var och när de ska spela utan jag blir då som ett medium för de olika känslor som simultant uttrycks av orkesterns medlemmar. Musik handlar ju om att förmedla det omedelbara nuet.