Många Uppsalabor har sett hans ryggtavla i Domkyrkan, när han dirigerar två av kyrkans körer eller sitter på orgelläktaren. Men färre vet nog att Ulric Andersson också stått på Europas scener som operasångare.
− Jo, jag har sjungit alla de där stora drömrollerna: Sigmundt i Wagners ”Valkyrian”, titelrollerna i ”Lohengrin” och ”Hoffmans äventyr”, ”Tosca” med Ingvar Wixell, Don Jose i ”Carmen”, säger han och fortsätter.
− Själva sjungandet kan jag sakna men sedan kommer jag alltid på det. Javisst ja, det var därför jag slutade. Det var resandet, väntan, hotellrummen.
Eftersom han hade glasögon fick han tidigt ge upp drömmen om att bli sjöman. Redan som trettonåring väcktes istället tanken på att bli kantor. Han spelade piano och fick börja ta orgellektioner hos kantorerna i kyrkan i lilla Bengtfors, i Dalsland, där han är uppvuxen. Vägen gick sedan via Ersta Sköndals-institutet till Musikhögskolan i Malmö där han läste till kyrkomusiker, sångpedagog och körpedagog, samtidigt som han jobbade extra på Malmö stadsteater.
− Men så var det någon som sa: ”men Ulric, du sjunger ju bra, ska du inte söka operautbildning?” Så jag åkte över till Köpenhamn och sökte in till Operaakademiet, och kom in.
Så kom erbjudandet om engagemang vid ett operahus i Tyskland. Tiden var inte den bästa, familjen hade småbarn och skulle just köpa hus. Stöttad av sin fru tackade han ändå ja till en sångkarriär som kom att vara i nästan tio år. Förutom att stå på den tyska operascenen uppträdde han också på operan i Malmö och på Konglige i Köpenhamn, och pendlade till familjen i Malmö.
− Det var fantastisk, men man försakar en del när det gäller familj och vänner. Det var mycket resande och ensam tid.
När han sedan fick frågan om en tjänst på musikhögskolan i Malmö hade han börjat tröttna på det kringflackande livet, och bestämde sig för att lämna rampljuset.
Sedan fem år tillbaka arbetar nu Ulric Andersson som domkyrkoorganist, i Uppsala domkyrka, där han dels leder körerna Collegium Cantorum och Uppsala Katedralsångare, dels spelar på kyrkans orglar. Vad är det för skillnad på teaterns och kyrkans musikvärld?
− Det är förstås jätteskillnader, men samtidigt befruktar de två världarna varandra. I båda fallen handlar det om att gestalta och förmedla en text.
− På operan så lärde man sig ganska snart att det inte enbart handlar om den som står på scenen. Det finns kanske 200 personer runtomkring dig som inte syns - orkestern, sminket, hantverkare, skräddare, smeder, målare, scenarbetare. Och jag är bara en länk i den kedjan. Samarbete och dialog är a och o i operans värld, och det är det i kyrkans också.
Det låter inte som att du var någon diva?
− Nej, du det tycker jag inte, säger han och skruvar lite på sig.
− Vi behövs allihop. Av många anses det här som en upphöjd tjänst, och det kanske det är. Men jag lovar dig att det är samma jobb här som i vilken kyrka som helst, bara att du har ett annat fokus på dig. Det gäller att hela tiden kavla upp ärmarna och arbeta, det är inte glamouröst.
Han bor i Vreta, Uppsala-näs, mitt emot Skarholmen, där han kan koppla av med tystnaden efter långa dagar fyllda av musik. Och att bo lantligt har fler fördelar än stillheten. Här kan han hålla igång operarösten, som han uppmätt till 100 decibel – inget som man släpper lös i en lägenhet. För helt har han inte övergett sången. Nu i september ska han åka till sin tidigare arbetsplats, St Nikolai kyrka i Halmstad, och sjunga Mozarts requiem.
− Och vill man höra mig sjunga i Uppsala så finns det en chans varje år – på julafton sjunger jag ”O Helga natt” i Domkyrkan.
Fotnot: Detta är den första artikeln i UNT Kulturs nya serie "Uppsalas klassiska stjärnor". Nästa del publiceras söndag 23 september.