Stina Wollter är en av sex författare som framträder på Bokens Dag i Universitetsaulan. ”Kring denna kropp” är en självbiografisk roman om vår tids komplicerade förhållande till kroppen. Här berättar hon om händelser och skeenden i livet som har påverkat hennes självbild. I sociala medier har hon under senare år klivit fram som en profil inom den så kallade kroppsaktivismen, en feministisk rörelse som bland annat arbetar för att befria kroppen från hårda utseendenormer och verka för att fler sorters kroppar syns i offentligheten.
Vad blir det vi får höra när du läser ur boken på Bokens Dag?
– Jag kommer att välja ett par partier i boken som fångar upp tonen. Det blir nedslag på olika platser som påverkat och som spelat roll i hur en människa formats. Det blir nedslag på vackra platser, fula platser och försonande platser.
LÄS MER: "Boken har en större relevans än rå igenkänning"
I sociala medier är du en stark debattör, men boken är mer resonerande än debatterande. Hur kommer det sig?
– Egentligen är jag en väldigt arg feminist och jag skulle kunna vara ännu argare offentligt. Men jag tycker att det kan betyda mer att vi ger varandra våra berättelser. Skriver man en debatterande text ska genast någon in och peta: "källa på det?". Jag lägger fram ett stycke liv och det finns mycket tyngd i en sådan berättelse. Det är ingen konstruktion, utan en rad platser jag har besökt där några fortfarande är känslosamma.
Ja, när man läser känns det som att du fortfarande är i processen?
– Boken har ett slut för att den ska kunna tryckas och ges ut, men egentligen finns det inget slut, det här pågår. Jag tänker på boken som ett fönster som står och slår. Det känns fint.
Att konstnären Stina Wollter skrev en bok ser hon inte som något stort steg – allt hon gör är en del av samma skapande.
– Allt sitter så otroligt mycket ihop och det här ligger nära konsten, jag målar bara på ett annat sätt. Jag har gjort det här både som pedagog och som radiopratare, det handlar ju om att berätta inåt eller utåt.
På sociala medier vittnar hennes läsare om hur boken hjälpt och stärkt dem i deras egen självbild.
– Jag tror att många uppskattar den innerlighet jag skrivit med. Den tonen behövs – inte nödvändigtvis min – men den behövs. Trettonåringar köper boken och deras mammor och mormödrar, samt en och annan far och morfar. Jag kan se tre generationer i en signeringskö – och boken betyder olika saker för alla.