"Smärtpunkten" är baserad på Elisabeth Åsbrinks bok med samma namn, och handlar om hur Lars Noréns pjäs "7:3" blev till.
Jag ska ärligt säga att jag till en början kände ett enormt motstånd till denna tv-serie.
Det finns ingen författare som har betytt så mycket för mig som Lars Norén. Det är ett inflytande som sträcker sig långt bortom enbart inspiration till skrivandet.
Så det var med viss bävan som jag klickade igång det första avsnittet. Men redan efter tio minuter kunde jag stilla min oro.
Redan i diktsamlingen "Revolver" från 1969 skrev Lars Norén att han ville vara en termometer i tidens röv. Det är med den utgångspunkten som jag ser "Smärtpunkten".
"7:3" började med att Lars Norén fick ett brev från tre interner på Tidaholm. En av dem hade varit med i Militärligan och de andra två var övertygade nationalsocialister, något de var väldigt tydliga med tidigt i samarbetet. I brevet kom de med en förfrågan. De undrade om Norén hade en pjäs till dem, som de kunde jobba med i ett teaterprojekt på fängelset. Lars Norén tog med sig sin producent, Isa Stenberg, och tillsammans åkte de till Tidaholm. Mötena som följde låg sedan till grund för den pjäs som blev "7:3". Efter spelperioden medverkade en av internerna i ett bankrån som sedan ledde till skotten i Malexander.
Det finns mycket att tycka om "7:3", och hela projektet kring denna pjäs. Huruvida det var en bra idé att Nationalsocialisterna spelade sig själva, huruvida deras argument fick stå motsagda eller inte, hur producenten Isa Stenberg fick dra ett omänskligt stort lass (och till och med agera fångvaktare), hur naiva fångvården var som på allvar trodde att ett teaterprojekt skulle leda till rehabilitering av dessa grovt kriminella individer, huruvida pjäsen aldrig borde ha lämnat fängelset eller inte.
Allt det där är frågor som dyker upp varje gång jag konfronteras med "7:3". Men det jag tar med mig från tv-serien är Lars Noréns allvar, i en scen i tv-serien då producenten Isa Stenberg tvivlar på hela projektet, försvarar han sig med,
”Jag vill berätta det här för att det finns, för att det är oberättat. /…/ Jag har ingen föreställning om att vår teaterarbete ska förändra killarna i grunden./…/ Därför att vi genom killarna har tillgång till en unik och viktig föreställning.”
Han ville verkligen vara en termometer i tidens röv.
Han ville inte spränga någon konstnärlig gräns eller imponera på kultureliten i Stockholm. Han var inte ute efter att provocera.
Norén var genuint intresserad av människor, hur det kommer sig att vi blir de vi blir. Och han var genuint intresserad av att förstå hur vårt samhälle fungerar. Även de mörka sidorna.
Det var därför han åkte till Tidaholm för att möta dessa tre män. Det var därför han skrev "7:3". Sedan att det skulle få de konsekvenser det fick, slutpunkten med skotten i Malexander var ju omöjligt att veta då, innan "7:3" fanns som färdig pjäs.
Lars Norén dog i sviterna av covid-19. TV-serien "Smärtpunkten" gör det tydligt vilket enormt tomrum han lämnade efter sig.
Vi behöver författare och konstnärer som inte räds för det obekväma.
En kultur som bara stryker medhårs förlorar sin funktion, och ett samhälle utan kultur blir ett kallt, tomt samhälle. Ett icketänkande samhälle.
Norén lämnade efter sig en stafettpinne – eller en termometer, om man så vill.
Vem blir först att plocka upp den?