I Ida Eklöfs krönika om mammor som aldrig får vara med på bild beskriver hon hur "selfiearmarna" växer sig längre och längre på mamman under semestern. Hur ska det annars finnas någon dokumentation av att hon var med sina barn, eftersom pappan inte fotograferar när hon flänger fram med sina små?
I romanen "Bitterfittan" av Maria Sveland tas detta fenomen upp i en scen på en strand. Hon noterar där hur en pappa tar just den där rollen och står bakom kameran och hur han med detta aldrig själv syns på bilder från jular och semestrar i solen. Pappans roll som den som gömde sig bakom kameran istället för att delta har alltså bytts ut mot pappan som inte fotar sin fru och deras barn och därmed inte är närvarande.
Det är svårt att göra rätt kan tyckas. Är man strängt upptagen med att vara med sina barn är det ju inte ett brott att glömma att fota dem och deras mamma. Att stunder inte finns på bild innebär inte att de inte hände, något man i vår tid många gånger kan behöva påminna sig om.
Mer sorgligt är när fotograferandet plötsligt upphör i en kärleksrelation. När jag var ung och tillsammans med en kille som jag tyckte var så fascinerande vacker, blev det en dubbel kick när han med sitt vackra anlete var helt besatt av att fota mig. Varje foto var en hyllning och kärleken behövde inte uttryckas i ord. Sättet han fotade mig visade alla hans känslor.
Första tecknet på att kärleken började ta slut var bilderna som inte längre togs. I någon slags panik och försök att upprätthålla status quo började jag istället fotografera honom frenetiskt. Effekten blev sorglig. Ju mer jag fotade honom desto mindre kärlek fick jag.
Den som fotas är målet för kärleken, fotografen är sändaren. Att be om att bli fotograferad är som Ida Eklöf påpekade skamligt. Skamligt för att det är som att be om att få bli älskad.
Min kompis tröttnade liksom många andra mammor på att inte få finnas med på bild och dristade sig till att be sin man fota henne och de båda sönerna på skogsutflykten. Utan ett ord tog han hennes telefon och rev av en radda bilder. Resultatet var mer tragiskt än om han låtit bli. Han hade lyckats ta bilder på henne, hon som annars är strålande vacker, där hon såg gammal ut, med dubbelhakor och något skevt över hela ansiktet. Inte någonstans hade han ansträngt sig för att fånga det vackra, sprudlande.
Att inte fota är att inte visa kärlek. Att fota fult är att tala om att man inte ens bryr sig om att dölja att kärleken saknas.
Men som sagt, det är svårt att göra rätt.