Däremot kommer hon ta massor. Telefonens minne skriker efter mer utrymme och hon blir tvungen att radera både Wellobe-appen och ett par hundra inspirationsbilder på snygga kök, för att skapa tillräcklig space att bevara familjens gemensamma minnen.
Vad vill jag ha sagt? Inget mer avancerat än att män är pissdåliga på att fotografera den de lever med. Särskilt tillsammans med barnen. Skulle man vittja random mans fotoalbum på telefonen, Facebook eller Instagram så finns där färre bilder av mamma/barn än symmetriska stadsrum i svartvitt. Jag svär!
På nätet taggar kvinnor berättelser och bilder kring just detta fenomen med #takeherpicture eller #tahennesbild Det är inte ett litet fenomen detta. Någon skrev att om hon skulle dö imorgon så skulle hennes fyraåriga dotter inte ha en enda bild på sin mamma i helfigur. För att en sådan bild aldrig var tagen.
Kvinnor har länge skrikit sig hesa om hur frånvarande vi varit i historieböckerna. Som om vi aldrig existerat. Den moderna motsvarigheten är osynligheten i de digitala fotoalbumen. Om vi inte tagit bilderna själva vill säga. Det ger dessvärre få bilder i helfigur och desto fler bilder av mammor med meterlånga babianarmar, utsträckta så armbågarna går ur led. Allt för att fånga oss själva tillsammans med våra barn under en hisnande åktur på Furuvik. Att lilla papi, som står vid sidan om, skulle uppmärksamma det alldeles förtrollade ögonblicket föresvävar henne inte. Inte honom heller. Dessvärre.
In på #vilket-som-helst-av-våra-mest-populära-barnresmål om du tvivlar. Eller fråga en småbarnsmamma i din närhet. Med mycket stor sannolikhet kan hon delge dig att hon fått be om att bli fotograferad när hon ammar sitt barn, har en av sommarens finaste dagar på stranden eller för att ens ha bevis för att hon närvarat vid midsommarfirandet hon själv regisserat. Men att behöva be om det skapar en känsla av… skam. Det sänker stämningen att behöva fråga: kan du fota oss, kan du fota mig? Det låter självupptaget och kravfyllt. Och så blir bilderna därefter: arrangerade och inte alls så där spontana som när någon fångar ögonblicket, för att ögonblicket är så heligt att någon verkligen vill. Det är fan inte rättvist!
Skulle vi utgå från de bilder vi ser är mammor extremt frånvarande i sina barns liv. Fantastiska bilder på barn och deras pappor finns det däremot gott om. Barn som klappar getter under uppseende av närvarande fäder, pappor som får en välförtjänt sovmorgon intill sina barn i sommarstugan (se så lika de är där i morgonljuset!), pappor och barns lustfyllda luftfärder i studsmattan, eller han som hissar en liten med Svampbobfyrkant-puffar runt de knubbiga armarna vid kvällsdoppet. Med solnedgång i fonden och allt.
Men var är mammorna när allt det fantastiska sker? Just det, bakom kameran såklart. För bakom alla ljusa minnen står en mamma, med mobilen i högsta hugg och tar ansvar för dokumentationen av det gemensamma livet. Också.
Glad sommar!
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018), och driver även Instagramkontot moder_justitia_txt.