Tagen på bar gärning. Det blev ett ofrivilligt glädjerus med Gunilla Persson en sen tisdagskväll.
Det började lite skämtsamt. Ett till hälften ironiskt förslag om att kvällens kompishäng kanske borde ske på Palermo.
Turerna kring Gunilla Perssons krogbesök har trots allt varit lika fascinerande som förbryllande. Kombinationen av svensk reality-tv:s kanske mest omtvistade personlighet och Uppsalas mest omtalade pub har något, vad man än tycker om någon av parterna.
Man kanske ska dit och kika ändå?
Sagt och gjort. Några timmar och ett par glas senare sitter vi där och inväntar profilen som bland annat levererat bevingade uttryck som "man kan inte lura djur, bebisar eller dementa" (smaka på de visdomsorden). Ännu finns en ironisk ton över kvällen. Någon tror att hon ännu en gång har ställt in. Det gör inte så mycket.
Så händer det något. In på krogen kommer till sist Hollywoodfrun, i ljus kappa och med förvirrad blick. Mitt sällskap blir sannolikt lika förvirrade, då jag plötsligt försvunnit från vårt bord utan att säga ett ord.
Elaka tungor vill efteråt hävda att jag såg ut som att jag träffat The Beatles. Jag vill slå mig fri från dessa anklagelser, hävda att mitt möte med Gunilla Persson bara var till för att få en lustig story. Men bilderna från kvällen talar sitt tydliga språk. I mitt rödblommiga leende finns inte något spår av ironi.
Kanske är det för att vi i dag lever i en kändiskultur där offentliga personer ska kännas mänskliga och som en kompis. Mystik har bytts ut mot tillgänglighet. Lite klassisk hysteri kändes helt enkelt, där och då, lockande att svepas med i.
Även om det gäller en Hollywoodfru på Restaurang Palermo.
