Trots hela åtta nomineringar till fjolårets stora dundersuccé "Barbie" har diskussionen efter årets Oscarsnomineringar till stor del kommit att handla om kategorierna i vilka filmen inte är nominerad. Margot Robbie som spelar Barbie är inte nominerad för bästa kvinnliga huvudroll och regissören Greta Gerwig är inte nominerad för bästa regi.
Det som har fått såväl sociala medier som gammelmedia att koka över är dock att Ryan Gosling är nominerad i kategorin bästa manliga biroll för rollen som Ken.
"Barbie" har lyfts fram som en feministisk film och många har förstås påpekat det ironiska och djupt sorgliga i att det är Ryan Gosling som Oscarsjuryn väljer att uppmärksamma. Filmens budskap om att patriarkatet styr får nu sin bekräftelse.
Men om man slutar stirra sig blind på "Barbie" som ett feministiskt manifest så är det ett ofrånkomligt faktum att Gosling gör en bättre insats än Margot Robbie.
Om man frågar mig är Ryan Gosling filmens riktiga stjärna. Ken är dessutom en mycket roligare och mer intressant rollfigur. Manusduon Greta Gerwig och maken Noah Baumbach har gett honom betydligt mer kärlek än vad de har gett Barbie. Den stora skandalen är egentligen att Gosling inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll.
I kategorin årets bästa sång tävlar "Barbie" mot sig själv. Billie Eilish-låten "What was I made for?" är nominerad liksom "I'm just Ken". Flera låtar är förstås nominerade – men skulle det stå bara mellan dessa två hade den sistnämnda sopat mattan med den förstnämnda. Kens stora sångnummer är tveklöst filmens höjdpunkt.
Ska jag var helt ärlig måste jag säga att "Barbie" för mig faktiskt handlade bra mycket mer om just Ken och hans längtan efter kärlek och en annan sorts manlighet än den som står till buds i Barbieland.
Jag hejade glatt på när han försökte införa sin egen tolkning av patriarkatet i Barbies kvinnostyrda låtsasvärld där allt handlade om yta. Inte sagt att jag ville se allt rosa målas blått, men att beskåda Ken slå sig fri från den normativa mansroll där han endast existerade i förhållande till Barbie gjorde mig nästan tårögd.
Att därtill bevittna Ken och resten av grabbarna ersätta en toxisk rivalitet med en solidarisk och grabbig öldrickande high five-gemenskap fyllde mig med hopp om en manlig kamratskap som är sig själv nog.
Krönikan publicerades första gången 28 januari, efter Oscarsnomineringarna.