"Barbie" är en fyndig trojansk häst

Den första spelfilmen om den ikoniska dockan Barbie imponerar som ett kitschigt feministiskt manifest.

Skådespelarna Margot Robbie och Ryan Gosling är underhållande nästan nonstop i rollerna som de ikoniska dockorna Barbie och Ken.

Skådespelarna Margot Robbie och Ryan Gosling är underhållande nästan nonstop i rollerna som de ikoniska dockorna Barbie och Ken.

Foto: Warner Bros.

Recension2023-07-20 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Komedi

Titel: Barbie

Visas på: Bio

I rollerna: Margot Robbie, Ryan Gosling, Will Ferrell

Regi: Greta Gerwig

Speltid: 114 min

Betyg: 4

Det senaste halvåret har den intensiva reklamkampanjen för "Barbie" klätt världen i rosa. Men redan 2009 annonserades planer på en spelfilm. Sedan dess har projektet vandrat mellan många olika händer och rollbesättningar. Turligt nog landade valet till slut på Margot Robbie och Ryan Gosling i rollerna som Barbie och Ken, vars komiska tajming överskrider den plastiga ytan.

Regisserar gör Greta Gerwig som även har skrivit manus tillsammans med maken Noah Baumbach. Hon känns främst igen från indiefilmer som "Lady bird" och "Unga kvinnor". Hon är med andra ord ett oväntat val av regissör, men så har hon heller inte gjort den barnfilm som många hade väntat sig. Gerwig ger den ikoniska dockan både djup och humor i en normbrytande Barbievärld som främst riktar sig till en vuxen publik.

I Barbieland är det Barbie som bestämmer, Ken är mest ett riktningslöst bihang som kämpar för att få hennes uppmärksamhet. Varje dag är lika perfekt, tills Barbie plötsligt får existentiell ångest, vilket leder till platta fötter och celluliter. Flickan som leker med Barbie är ledsen och har överfört sin ångest på dockan. För att återvända till sitt felfria jag måste Barbie ta sig till den riktiga världen och hjälpa flickan.

Men den patriarkala verkligheten är en stark kontrast mot drömvärlden. I matriarkatet Barbieland finns ingen sexism eller sexuella trakasserier. Där är ingen någonsin ledsen. Ken däremot ser verkligheten som en chans att äntligen kliva ur Barbies skugga och få härska.

Samtidigt som filmen lyfter fram Barbies viktiga roll som projektionsyta för unga flickor så måste man också kommentera dockans orealistiska skönhetsideal. I den riktiga världen konfronteras Barbie med den skada som hon har orsakat flickors självbild. Det är det som gör filmen till mer än en två timmar lång reklamfilm. Kontrasten mellan den plastiga dockan och den feministiska kritiken gör filmen till en fyndig trojansk häst.

Men även om filmen är mer vågad än vad man hade kunnat vänta sig lyckas den inte riktigt komma runt det som den kritiserar. Det är okej att inte vara normsnygg, samtidigt är det bara en plus size-Barbie med i filmen. Poängerna som görs är inte heller direkt banbrytande. Filmen är därtill för vuxen för barn, men lite för simpel för vuxna.