Ett par veckor innan ChatGPT slog ner som en bomb i samhället skrev jag en krönika om att AI börjar ta sig in i de kreativa näringarna. Sedan dess har vi inte pratat om annat än AI. Ledarsidor, kultursidor och tech-magasin har svämmat över med visioner, analyser och domedagsprofetior.
I krönikan frågade jag mig bland annat hur det skulle bli med etiken när program lär sig skapa eget material utifrån en konstnärs speciella stil, en stil förvärvad genom år av hårt arbete, skapande och utveckling. De senaste månaderna har det gjorts flera försök med just detta.
Ett exempel är förlaget Novellix som för någon vecka sedan gav ut AI-skriven skönlitteratur i form av fyra noveller. Förlaget har sedan 2011 specialiserat sig på att ge ut just noveller, ofta paketerade i speciella teman.
Dessa nya noveller är skrivna av ChatGPT utifrån fyra kända verk: ”Röda rummet” av August Strindberg, ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg, ”Kallocain” av Karin Boye och ”Kejsaren av Portugallien” av Selma Lagerlöf.
Instruktionen har varit att skriva en novell byggd på en eller två karaktärer i de klassiska romanerna. För den Kallocain-baserade novellen löd den till exempel: “Novellen ska handla om Linda som är resistent mot drogen och försöker fly. Den ska innehålla kärlek och svek. Skriv som Karin Boye”. Texten har sedan utvecklats med följdinstruktioner som ”Förläng avsnittet…” eller ”Fördjupa scenen…".
Att säga att resultatet är text som påminner om Karin Boye eller August Strindberg vore en klar överdrift. Novellerna kan bäst beskrivas som referat eller som rösten som inleder ett tv-serieavsnitt: ”I tidigare avsnitt…”. Att läsa dem känns helt enkelt som att få en roman återberättad för sig.
Det är tydligt att berättelserna saknar det som är novellformatets styrka – ett utsnitt ur en helhet som läsaren kan fylla i, ofta mångbottnat. AI-novellerna är istället utan djup och lämnar inga lösa trådar eller rum för eftertanke.
Men framför allt väcker de inga som helst känslor. På 20 sidor rasar handlingen fram likt ett snabbtåg genom ett landskap. De inskjutna promptarna om att till exempel bygga ut med naturbeskrivningar märks tydligt. Mitt i flödet av händelser kommer en detaljerad skildring av en skog eller en sjö. En plötslig tvärnit i handlingen, som sedan snabbt får upp farten igen.
Som experiment är det intressant, men någon läsupplevelse är det inte. Än så länge förpassar jag AI till att författa baksidestexten.