Kasia Syty: Årets bästa filmer är allihop flerspråkiga

Under min mycket tillfredsställande genomgång av diverse årsbästalistor slog det mig att de absolut bästa filmerna som haft svensk premiär 2022 – Ryûsuke Hamaguchis "Drive my car", Apichatpong Weerasethakuls drömska och filosofiska "Memoria" och Park Chan-wooks romantiska thriller "Decision to leave" – har något gemensamt. De är alla transnationella, genreöverskridande och framför allt flerspråkiga.

Min nyfikenhet på filmkonstens betydelse som en mångkulturell smältdegel gjorde att jag vände mig till dramatikern Vanja Hamidi Isacsons färska forskning kring flerspråkig scenkonst. Där fann jag en vetenskaplig förklaring till de varma känslor som jag hyser för karaktärer som kodväxlar (växlar mellan olika språk) och på olika sätt bryter mot enspråkighetens dominans. Jag fann också en poetisk beskrivning av det tillstånd som jag befann mig i efter att ha sett "Drive my car" för andra gången: "Att höra ett nytt språk i ett enspråkigt sammanhang är som om ett fönster öppnas i ett instängt rum. Flerspråkigheten öppnar inte bara fönster utan hela väggar mellan slutna rum och världar."

Den japanske regissören Ryûsuke Hamaguchis film tänjer de språkliga gränserna på ett helt nyskapande vis. En teaterregissörs försök att sätta upp en flerspråkig produktion av Anton Tjechovs "Onkel Vanja" med en skådespelarensemble som talar engelska, kinesiska, tagalog, japanska och koreanskt teckenspråk bjuder på en fascinerande inblick i kommunikationen mellan människor som saknar ett gemensamt språk. Skådespelarna tvingas ut ur sin bekvämlighetszon och blir tvungna att "lita på sin egen känslomässiga respons på konsten" som teaterregissören uttrycker det. Hamaguchi skapar även utrymme för den talande tystnaden och för oförmågan att samtala också när det rent språkligt inte existerar några hinder.

Fåordigheten tar också stor plats i den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls "Memoria", beskriven som hans första engelskspråkiga film trots att de flesta av dialogerna är på spanska och filmen utspelar sig i Colombia. Där befinner sig Jessica, som skräms av plötsliga, öronbedövande ljud. Filmen följer hennes strävan att först kopiera ljuden och sedan spåra källan, vilket upptar hela hennes vardag och blir en metafor för hur människan förgäves försöker fånga in allt det som går förlorat i en översättning.

För sydkoreanske Park Chan-wook har de olika språken varit ett sätt att spegla maktdynamiken mellan nationer och klasser. Tydligast syns det i hans "Handmaiden" från 2016, som utspelar sig i det av Japan ockuperade Korea och i "Lady Vengeance" (2005) där språkbarriären mellan modern och den bortadopterade dottern tvingar en seriemördare att agera tolk. I regissörens senaste film "Decision to leave", som har svensk premiär på juldagen, används den koreansk-kinesiska språkbarriären mellan huvudkaraktärerna för att öka den romantiska spänningen: detektiven Hae-jun faller för den mordmisstänkta Seo-rae när han anammar hennes gammaldags koreanska ord och sätt att tala.

Även om Sverige för tillfället verkar gå en mer en(gelsk)språkig filmframtid till mötes väcker dessa tre och andra högkvalitativa internationella filmproduktioner som utforskar flerspråkighetens många dimensioner hopp om att vi så småningom ska slippa höra Hilma af Klint och Kurt Wallander kämpa på engelska.