Man kan sällan få allt.
Livet består väldigt mycket av antingen eller. Man måste välja. Kakan kan inte ätas och behållas. Men de gånger som saker och ting gifter ihop sig händer det något alldeles särskilt. Och nej jag pratar inte om att hitta en livspartner. Kulturupplevelser och i synnerhet musik kan kännas precis så, att lyckligt sugas in i en virvel av ytterligheter som finner varandra och bildar en lika omöjlig som oemotståndlig och omslutande helhet.
Katalins storhet, och då pratar jag både om musikkrogen i sig och Katalin Varga själv, var att kunna förena. Som musikunderhållningen, där det utöver jazzgrunden kunde slinka in nästan vad som helst, vilket också gjort att man kunnat träffa de mest oväntade bekanta samt förstås kunnat göra sig nya. Kantstötta existenser och professor frotterade sig axel mot axel. Allt kunde kokas ned och bli till en familjär katalinsk gryta (min favorit var dock alltid schnitzeln på Pub 19).
Helen Sjöholm beskrev henne också som "barsk men varm". En kollega håller med, men vill stryka varm. "Kände alltid skräckblandad förtjusning inför henne."
Man kanske inte kan vinna alla. Jag förstår vad kollegan menar, men kan lyckligtvis hålla med Sjöholm och vill lägga till professionell. Av alla de gånger som jag skrivit duktigt negativa recensioner – som när stackars halvt levande Johnny Winters fick en ynka kaja i betyg eller en storstjärna i vardande som Robyn fick ljumma rader – föranledde det sura miner exakt noll gånger.
Visst, var man rädd för eller hade svårt att tolka eller uppskatta generösa svordomar och fasta blickar, då var det kanske inte lätt.
Det ska få spreta, bullra och bråkas och försonas som i en mustig filmskröna. I en annars ganska utslätad och ombonad filterbubbla till verklighet är det klart uppfriskande.
Jag antar att Katalin själv känner skräckblandad förtjusning inför pensionen, efter ett långt liv bland slamrande kastruller, musiker och pubgäster. Eller så gör hon det enda rätta och äter kakan och spar en bit och gör något barskt inhopp då och då. Namnet hänger kvar på Östra station i alla fall, och det är alla vi mer eller mindre kantstötta musikälskare glada över.