Den faktor som har störst betydelse för att enskilda ska acceptera olika klimatpolitiska åtgärder är att de upplevs vara rättvisa, säger Daniel Lindvall, seniorforskare i klimatledarskap vid Uppsala universitet och medförfattare till boken "Upphettning: Demokrati i klimatkrisens tid".
Vad kan man som individ göra för klimatet?
– Tänka igenom sina val. Och hålla samtalet om klimatet igång. Det som sker runt om oss är en katastrof vars konsekvenser är svåra att greppa – men det är så tyst, säger Daniel Lindvall, seniorforskare i klimatledarskap vid Uppsala universitet och medförfattare till boken "Upphettning: Demokrati i klimatkrisens tid" som är först ut i kultursidans serie om klimatkrisen.
– Här har kulturen en viktig roll. Den har möjlighet att få ut budskapet, och skapa känslor, mobilisering och gemenskap. Alla stora sociala rörelser har historiskt speglats av något kulturellt uttryck. Men klimatomställningen har haft svårt att hitta fram till kulturen, eller så har kulturen haft svårt att ta sig an klimatfrågan.
Hur får vi igång omställningen?
– Forskningen är i stora drag överens om vad som behöver göras. Det viktigaste är att vi snabbt fasar ut fossilbränslen ur våra energisystem. Det positiva är att det finns konkurrenskraftig teknik som gör det möjligt att få till snabba och omfattande utsläppsminskningar.
– Problemet är att omställningen också får sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser och att det finns en ovilja bland vissa grupper och aktörer som upplever att de kommer drabbas. Det kan vara företag, framför allt fossilbränsleindustrin, men också individer som får högre levnadskostnader då de bor på landsbygden eller har sämre ekonomiska förutsättningar att ställa om. Eller för att de har en ohållbar livsstil.
Hur kan vi få dessa grupper att stödja omställningen?
– Den faktor som har störst betydelse för att enskilda ska acceptera olika klimatpolitiska åtgärder är att de upplevs vara rättvisa. Koldioxidskatter är exempelvis ett effektivt sätt att förmå företag och människor att ställa om, men om sådana skatter upplevs vara orättvisa så skapar de en grogrund för missnöje och motsättningar. Vi måste därför försöka utforma sådana åtgärder med någon form av fördelningsmekanism. Att delar av intäkterna från en sådan skatt omfördelas till individer som bor på landsbygden eller till låginkomsttagare.
Känner du hopp kring klimat- och miljöläget?
– Nja. Det känns dystert att en rik demokrati som Sverige, som tidigare har haft på sig ledartröjan i klimatfrågan, nu aktivt monterar ned viktiga klimatpolitiska åtgärder. Det som ger mig hopp är att EU röstat igenom ambitiös klimatpolitik med framför allt paketet "Fit for 55". Samtidigt som stora delar av näringslivet driver på.
Vilket kulturellt verk skulle du rekommendera för att förstå klimatkrisen?
– Sci-fi-boken "The ministry for the future" av Kim Stanley Robinson beskriver ett rätt realistiskt scenario där miljoner människor dör efter en värmebölja i Indien vilket leder till ett radikal politiskt uttryck. Den ger ett någorlunda hoppfullt budskap. "The water knife" av Paolo Bacigalupi är en mer dyster berättelse om hur det politiska systemet i USA kollapsat i spåren av vattenbristen i södra USA. Den är också intressant då vattenbristen redan är ett faktum i delar av USA.
– Det finns också musik som engagerar. Jag tänker mest på Lalehs låt "Goliat". Jag har svårt att lyssna på den utan att bli rörd, särskilt när barn sjunger den på skolavslutningar. Om att de ska vara starka och fixa allt som vi raserat. Klimatkrisen är ju ett övergrepp på våra framtida generationer. Låten känns som en modern hoppingivande "Änglamark".