Att vara vid liv i samtiden är så absurt. Jag fick under våren ett stipendium för att läsa en kurs i italienska i Bologna och hade tänkt åka (tåg!) dit i sommar och njuta av det italienska språket och maten.
Första veckan i juli var dock den varmaste veckan som någonsin registrerats globalt. Och förra veckan väntades 45 grader i Italien där en person avlidit av hettan och Italiens hälsoministerium utfärdade en varning om risk för dödsfall i totalt 27 städer – däribland Bologna.
Det får mig att tänka på kortfilmen "Reckless" av Pella Kågeman som jag såg på Uppsala internationella kortfilmsfestival 2021. Den handlar om Nikki som lever i ett Stockholm som behövt flytta under jord. Ett högt vattentryck hotar människornas livsmiljö – men Nikki tänker bara på killen som dumpat henne. Filmen slutar (spoiler!) med att exet ångrat sig och han och Nikki återförenas i extas – bara för att minuterna efteråt drunkna i en flodvåg.
Jag kan inte skaka av mig filmen eftersom den så väl sätter fingret på hur det är att leva såhär under avgörande år i klimatkrisen; Vi hör och ser hotet komma närmare men tänker på annat för att det är lättare.
Fast fortsätter vi som nu visar forskningen att planeten kommer bli för varm för mänskligt liv – så varför gör vi det när vi ännu har möjlighet att bromsa uppvärmningen?
När jag tidigare skrivit om klimatkrisen har den vanligaste kommentaren jag fått varit att "Om det hade varit såhär illa hade vi hört mer om det".
Som journalist är jag så trött på att höra andra journalister säga att det är så svårt att bevaka klimatkrisen – och se mig själv kasta mig över struntnyheter för att de kommer ge bra trafik.
Som läsare undrar jag om det är jag eller världen som blivit galen när kultursidorna lägger spaltmeter på att debattera om vi ska skriva "dom" eller "de" och "dem" – men ingen större debatt förs om vad vi ska göra åt att vår livsstil gör planeten obeboelig.
Ofta får jag höra att det är svårt att få läsning på texter om klimatet och att frågan mer är ledarredaktionens än kulturens. Men beror låg läsning på att folk inte är intresserade av att vår livsstil hotar att göra planeten obeboelig? Eller på hur vi skriver om saken? Och bör vi kanske omvärdera vad vi ser som en lyckad text? Och blir det inte konstigt att lämna över klimatfrågan till ledarskribenter som ofta saknar journalistutbildning och som ska hålla en viss politisk linje?
Psykologisk forskning visar att människor inte agerar på hot om de inte också ser andra göra det. När pandemin lamslog Sverige anpassade journalistiken sig. Tidningarna tog in experter på ämnet, förklarade svåra begrepp och lät bevakningen få tidningens bästa exponering och skribenter. Likadant var det när Ryssland attackerade Ukraina.
Jag tror att det är viktigt att ta ett snarlikt helhetsgrepp på klimatkrisen om man vill få folk att förstå allvaret och vad som behöver göras.
Enligt boken "The Elements of Journalism" är journalistens första förpliktelse mot sanningen, journalistens främsta lojalitet till medborgarna och journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.
Det är i den andan som kultursidan i dag drar igång en serie där klimatforskare med koppling till Uppsala ger sina bästa kulturtips för att förstå klimatkrisen.
Och förhoppningen är att den ska bidra till att vi, till skillnad från Nikki i "Reckless", vågar se vad som händer i vår omvärld och agera – innan det är försent.