På smygpremiären för "Barbie" hade Filmstaden på Västra Ågatan pyntat med ballonger och en Barbie-kartong i mänsklig storlek. Bland de rosaklädda tjejerna skymtar en och annan kille, men de var i minoritet.
När jag var liten lekte jag en period ganska mycket med Barbiedockor. Leken var enkel: jag hade den finaste Barbiedockan och min tjejkompis hade en av de fulare. Dockorna klädde på sig och gick runt i sina hus och pratade om ditten och datten. Så småningom kom alltid en killdocka in i bilden – en Ken.
Min Barbie ville aldrig ha med Ken att göra, han var överflödig för min lek. Det där med att pussas och gifta sig fick min kompis Barbie ta hand om. Till slut konfronterade hon mig – varför skulle alltid hon behöva bli ihop med Ken?
Vi bestämde att Ken inte skulle vara med längre.
I onsdags, ett antal år efter att jag senast höll i en docka, gick jag på smygpremiären av Greta Gerwigs "Barbie". Eftersom jag hade hört att man skulle få rabatt på popcorn om man var ordentligt Barbie-klädd drog jag på mig min kortaste rosa sommarklänning och ett par knähöga boots. Jag var inte ensam – från alla håll strömmade rosaklädda unga kvinnor till Filmstaden på Västra Ågatan. Det kändes högtidligt, som att vi var på väg till kyrkan.
Innan filmen stod jag i kö för att få ta en bild i den Barbie-kartong i naturlig storlek som fanns i foajén. En tjej i bikini kom fram och berömde min klädsel. Hon märkte att min pojkvän inte var lika exalterad som jag och försäkrade honom bestämt: "Filmen kommer vara ett mästerverk."
Visningarna på smygpremiären av "Barbie" i Uppsala var slutsålda. I min salong var vi över hundrafemtio personer, och en snabb översikt gjorde klart att åtminstone 80 procent var unga kvinnor – tjejer. Jag tror att min bioupplevelse den onsdagkvällen var precis det man drömde om när man byggde den första biografen. Sällan har jag känt en sådan gemenskap och närhet under en film. Vi tjejer i salongen skrattade åt precis samma skämt, precis samtidigt. Killarna förstod inte varför vissa saker var så roliga – det stärkte bara gemenskapen.
Om ni inte har förstått det än så säger jag det nu rakt ut: "Barbie" är tjejernas tjejfilm. Alla som säger något annat ljuger. Män kan också njuta av den, eftersom den är oerhört rolig och intelligent, men filmen är tjejernas. Inte för att den är en rosasprakande visuell upplevelse, inte för att den handlar om världens mest kända tjejleksak – utan för att den beskriver tjejernas drömvärld, en respit från en kvinnofientlig verklighet.
Det är lätt att man vänjer sig vid hur det är i ens egen värld. Man vänjer sig vid att alla ens vänner har blivit eller kommer att bli utsatta för sexuella övergrepp, att man behöver vara lite på sin vakt, att man städar efter sin manliga partner, att man får köksansvar i större umgängen, att man måste arbeta sig till respekt, att ens rykte måste vara obefläckat.
Då kan man behöva se Barbieland för att vakna. För i Barbieland finns inget kvinnoförtryck och inget underliggande hot. Där är det tjejerna som styr. I Barbieland är alla vänner och varje kväll är tjejkväll. "Jag vill inte ha dig här", säger Barbie (Margot Robbie) oförstående när Ken (Ryan Gosling) ber om att få sova hos henne. "Det är Barbies drömhus, inte Kens."
Och som med allt annat gör tjejer det bättre: matriarkatet i filmen är fullkomligt harmlöst. Barbie utnyttjar aldrig Ken ekonomiskt, sexuellt eller emotionellt. Hennes värsta brott är att hon inte är beroende av honom.
Men det är ingen chock för oss tjejer att Ken är överflödig i Barbies perfekta liv. Vi har alltid vetat att Barbie klarar sig själv. Ken kommer alltid vara sekundär. Men han är ändå – som de säger i filmen – killräcklig.