Vägar spolades bort i Rättvik efter omfattande regnoväder sommaren 2023.
Essä
Fastän vi i Sverige längtat efter mer värme och sol, har högsommaren i uppseendeväckande stora delar av världen präglats av rekordtemperaturer, dödande skogsbränder, översvämningar och andra katastrofer. Det är den hetaste som någonsin uppmätts. Sveriges klena sommar är också en direkt följd av detta. Klara fakta om läget undgår möjligen den som väljer att blunda för verkligheten. Tyvärr är de som rycker på axlarna alldeles för många. Jetströmmens räddande fastlåsning just nu över Skandinavien ger ju oss själva en behaglig och sällsynt svalka trots det myckna regnet. Miljoner drabbade avundas oss.
Författaren och Nobelpristagaren Harry Martinsons (1904-1978) profetiska varningsrop om en kommande miljökollaps har därför aldrig kunnat upplevas så verklighetsförankrade, vetenskapligt välformulerade och oroande som just nu i augusti 2023. I historiens ljus ter han sig plötsligt märkvärdigt aktuell, kunnig, klarsynt.
En lysande biografi om honom har också lägligt nog kommit i boken "Min egen elds kurir" av Johan Svedjedal, litteraturprofessor vid Uppsala universitet. Den avgörande impulsen till Svedjedals storslagna projekt – att söka skriva den första heltäckande biografin över författaren Harry Martinson – kom alltså enligt honom själv under en tidigare sommarhetta än årets. Han skriver att den kom sommaren 2018, med värmeböljan och de stora skogsbränderna. "Var det inte dags att titta mer noggrant på Martinsons engagemang för naturen, på hur det hade växt fram och vad det betydde i hans tid?”
Johan Svedjedal, litteraturprofessor vid Uppsala universitet har skrivit den första heltäckande biografin över författaren Harry Martinson, "Min egen elds kurir".
Redan under 1930-talet hade Martinson efter hårda arbetsår, som tidigt tagit honom över världshaven, börjat utveckla en bitande civilisationskritik av ”massamhället och maskinsamhället”. Han upplevde alltmer hur det fjärmade människor från naturen och från varandra. Redan tidigt i livet hade han under sina långa vandringar och bittra skolår börjat utveckla ett enastående naturintresse med märklig intuitiv blick för djurens, växternas och vattnets enskilda detaljer. Detta mognade efterhand till tidiga och radikalt moderna insikter om all naturs fantastiska samspel med hela det kosmiska kretsloppet.
Översvämningar i Fiskhamnen i Göteborg till följd av ovädret Hans.
Här var Martinson långt före sin tid. Det är först i våra dagar som ”alltings beroende av allt” börjar bejakas av vitt skilda vetenskaps- och samhällsdiscipliner, även av modern filosofi, psykologi och teologi. Med de vidsträckta utlandsresorna som sjöman i bagaget, kom han att präglas av något Svedjedal kallar ”världskärlek”. Hans ömhet för omvärlden och djupt existentiella insikt om att denna värld inte endast var lokal, utan tvärtom del av ett globalt sammanhang, integrerades. Då detta dessutom parades med hans ojämförliga förmåga att uttrycka dessa sammanhang i ord, blev han en grundläggande föregångare inom nutidens miljörörelse. ”Under efterkrigstiden tillhörde han de viktiga opinionsbildarna inom det som senare skulle kallas miljöfrågor – mycket viktigare än den senare miljöhistoriska forskningen har insett”, konstaterar Svedjedal. Martinsons tidiga kritik mot den miljöförstöring som industrialiseringen förde med sig förstärktes under hela hans författarskap.
Ombord på rymdskeppet Aniara befinner sig en grupp människor som sakta inser att skeppet aldrig kommer att nå sitt mål. Aniara kan ses som en kommentar till den pågående miljöförstöringen.
Svedjedal ägnar självfallet hans internationellt uppmärksammade rymdepos Aniara från 1956 särskilt stort intresse. Nobelpriskommittén hänvisade i sin motivering 1974 inte minst till denna moderna klassiker – ett varnande exempel inför en kommande apokalyps. Svedjedal påvisar att ”omständigheterna har gjort att den hållit sig otäckt aktuell”. Han hävdar både i en DN-artikel 2019 och i denna biografi om Martinson, att rymdskeppet Aniara lika gärna kan ses som en kommentar till den pågående miljöförstöringen som en profetia om en atombombskatastrof. Martinson själv upprepade genomgående att Aniara också hade detta budskap. Människorna misslyckas kapitalt med att hantera klimatförändringarna. I detta ligger deras skuld. ”Det finns inget skydd mot människan” säger han i ett berömt citat från Aniara. Berättelsen om rymdskeppet som kommit ur kurs blir en berättelse om en mänsklighet som skapar sin egen undergång.
Harry Martinson ter sig plötsligt märkvärdigt aktuell och klarsynt, skriver Per Larsson.
Kanske är det ändå i den sena samlingen "Dikter om ljus och mörker" (1971) som Harry Martinson allra mest slagkraftigt sammanfattar sin unika förmåga att beskriva vår miljö- och klimatsituation som djupt existentiella ödesfrågor. Han gör det i samma andetag som han landar i eftertänksam naturlyrik med djupa svenska rötter. Martinson är ojämförlig när det gäller att förena de stora perspektiven med de allra minsta sammanhangen till en djupt meningsfull helhet. I slutdikten ”Den stora sorgen” återkommer han till sin mot slutet i livet allt tydligare halvt kristna vokabulär. Den börjar:
Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.
Kan jordens ödesdigra situation sammanfattas bättre än så just nu i augusti månad 2023? Harry Martinson var en stor och äkta profet inför vår nära, omskakande, högst ovissa framtid. Och Johan Svedjedal har gjort oss en särdeles värdefull tjänst genom sin bok.