Trots en allt större kunskap om tillvarons beståndsdelar och de lagar som styr, så förblir dess innersta en gåta, och det är denna gåta som gestalterna i Peter Nilsons romaner på olika sätt ställs inför och brottas med i sina liv.
Astronomen och författaren Peter Nilson var bosatt i Skärplinge, några mil norr om Uppsala och redan innan han blev verksam som skönlitterär författare var han känd för en rad populärvetenskapliga böcker om himlavalvets ”sällsamheter”. Han dog alldeles för tidigt, blev endast 60 år gammal, och i dag är hans författarskap nästan bortglömt. Det går inte att köpa någon av hans böcker ens i den mest välsorterade bokhandeln och på något sätt har han nästan helt försvunnit ifrån den litterära scenen.
Ett återkommande tema i hela Peter Nilsons författarskap är funderingarna kring tomheten.
I sin ”fantasi över tomma intet” skriver Nilson att allt som finns egentligen bara består av tomrum. Det är tomt ute i världsalltet och det är tomt inne i tingen. Det ”enda som verkligen finns är tomma intet”, ty om all materia i världsalltet skulle spridas ut och fördelas över världsrymden skulle det bara räcka till några få atomer på varje kubikmeter rymd. Det ”finns just ingenting mer är ingenting” och kring detta tomrum har åtskillig tänkare spekulerat kring under århundradena. De har ställt frågor:
”Finns tomma intet? Finns det inte? Och om det finns – vad är det då? Är det ingenting alls? Men om det är ingenting, hur kan det då finnas? Är tomrum detsamma som ett icke vara? Kan även det som icke är på något sätt existera?”
LÄS MER: Den bortglömde Sven Delblanc
Nilson berättar om den lärde Fridugis Diakonen som i ett brev till Karl den Store hyllade tomma intet som ett ”underverk.” För Fridugis var Intet ”det underbara urämne”, som Gud formade världen av, och långt senare fullföljs hans tankegångar i ”den enda riktning som är möjlig: att detta underbara Intet är likt Gud och att det rent av är identiskt med Gud.” Att Gud är ett vakuum, som uppfyller den oändliga rymden med sin närvaro karakteriserar Peter Nilson som en ”god tanke”, som i alla fall gör ”ateisten förvirrad”.
Tillvaron är en paradox, en oändlig och oöverskådlig labyrint av oanade hemligheter, och människans kunskap förblir oerhört liten. Hon ”vet en massa som förklarar ganska lite” Oupphörligt bygger hon tankemodeller utifrån de kunskaper hon har, men förr eller senare inträffar sådant, som gör att modellerna måste förändras eller förkastas.
Tanken att Gud och tomma intet på något sätt är identiska med varandra återkommer i romanerna, kanske särskilt i ”Arken”. Den berättelsen börjar och slutar någonstans i ett evigt nu, hos en Gud som inte existerar på något annat sätt än som tomrum och frånvaro. Gud får syn på en liten pil, som beter sig som om den existerar och beslutar sig för att skapa en förklaring till dess existens. Där börjar sagan om Benjamin som blir en rik och mäktig kopparhandlare som bland annat levererar material till Noas andra ark. Benjamin dör år 1755, men får liv igen när de italienska mumiehandlare som stulit kroppen skall korsa floden Po. Då kantrar båten och i vattnet vaknar Benjamin till liv igen. Han kan därmed fortsätta sin eviga vandring genom tiden och kommer omsider in i en tid där tomhet och hemlöshet breder ut sig. Inte i någon tid har han sett så mycket brådska, vilsenhet, förfall och fattigdom. Vetande växer, men samtidigt växer också ondskan.
Så nås Benjamin av rykten om att det ute vid Jupiters bana byggs en ark, som med ständigt ökande hastighet skall lämna Vintergatan och resa till universums yttersta gräns.
Benjamin lyckas bli en av de utvalda, som får följa Arken på dess färd mot den punkt där tiden upphör. Efterhand utplånas ljuset, stjärnorna slocknar och mörkret breder ut sig. Hasttigheten ökar ”som en sten ökar hastigheten när den släpps fri.”
Efterhand blir resan allt enformigare och Benjamin inser att tidens ände inte är något annat än ”trötthet och meningslöshet och en tystnad där ingen har någonting att säga till någon.”
Till sist stannar Arkens motorer:
”Äntligen hade man seglat ut i det allra yttersta bland haven, i den allra tommaste bland tom-heten: Arken var i det oändliga rum som inte kan skiljas från Gud och som kanske till och med är identiskt med Gud. Och denna tomhet … är onekligen släkt med Gud så tillvida att den är stor och ofattbar och finns överallt, samtidigt som man med gott samvete kunde påstå att den alls inte finns.”
Peter Nilsons berättelser är lekfulla och vindlande sagor om tidens och rummens gåtor och om närvaron av en Gud som förblir frånvarande. Böckerna är väl värda att få finnas tillgängliga också för dagens och morgondagens läsekretsar.