”Vi ska alla dö - men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkringar och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig.

Jag går mot döden var jag går.

Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag.

Döden är inte för mig.”

Så skriver Sven Delblanc i sin sista bok ”Slutord” sedan han fått en cancerdiagnos. Sjukdomen kom att ta hans liv vid 61 års ålder, 1992. Bakom sig hade han då hunnit skriva ett 40-tal böcker - de flesta romaner. Folkkärast blev han med böckerna om Samuel och Samuels döttrar samt med sviten om Hedebyborna, en serie som också filmades och blev en stor tittarsuccé i Sveriges television. Vem läser dessa böcker i dag? Ytterst få gör det och det är också väldigt svårt att få tag på böckerna annat än på antikvariat. Hos en av landets största bokhandlare finns ingen bok av Delblanc tillgänglig.

Hur kan det komma sig att en så folkkär författare totalt fallit i glömska?

Frågan är svår att svara på, men eftersom det rör sig om skönlitteratur av ett mästerligt slag, så borde Delblanc vara mycket aktuellare i dag än vad han är.

I dagboksromanen ”Åsnebrygga” skriver Delblanc om sin syn på människan och hennes livsvillkor. Han accepterar inte tanken att människan bara är ett djur, utan det faktum att människan både kan reflektera över sin livsbetingelser och inse att hon är hotad av såväl inre som yttre destruktiva krafter gör henne till något mer än ”en naken apa.”

Människan bär både ont och gott inom sig. Inom varje människa finns egoism, grymhet och vinningslystnad, men där finns också förmåga till kärlek och starka känslor för vad som är rätt och gott. Människan bär förändringens möjlighet inom sig och får aldrig ge upp. Det kan ofta ligga nära till hands att ge upp och gå in i ”det mörka landet, vars namn är förtvivlan” och där leva ”befriad från ansvar och plikt”, men att bejaka mörkret är att bejaka det bestående onda.

Ännu ett skäl till att Delblanc avvisar tanken på att människan enbart är ett djur, vars beteende och reaktioner är helt förutbestämda är hans erfarenheter av att verkligheten är mycket rikare än den ser ut att vara. Han skriver att han under hela sin barndom var ”hemsökt av psykiska gränstillstånd, mystiska extaser” och ”overklighetsförnimmelser”, som under en stor del av hans vakna tid höll honom ”bortryckt från det ’riktiga’ livet.”

Det föll honom aldrig in att upplevelserna kunde ges en kristen tolkning, utan Delblanc sa tidigt upp ”kontraktet med Vår Herre”:

”Varje kväll läste jag aftonbön, knäböjande med pannan i kudden och ändan i vädret. En afton greps jag av det absurda i detta. På något dunkelt och outtalat sätt måste jag ha känt, att föreställningen om en på en gång allgod och allsmäktig Gud inte gick att förena med min personliga situation. Följaktligen inställde jag aftonbönen. Följande dag väntade jag med viss oro att hemsökas av åskviggar, benbrott eller annat elände. Ingenting hände. Kontraktet var upphävt och skulle aldrig förnyas.”

I en av Hedebyseriens romaner, ”Stenfågel”, återges myten om hur Gud skapade fåglarna till ”änglarnas avbild” och ”frihetens vårdtecken.” När Gud sedan skall skapa människan och saknar material, så lyfter han sin hand mot skyn och förvandlar fåglarna till sten. De förstenade fåglarna faller till marken och människans ben byggs sedan av skärvorna från de krossade stenfåglarna.

”Och sedan den dagen bär människan minnet av friheten i sina ben och sin märg, och aldrig skall ­människan upphöra att söka skapa ett frihetens lyckorike på jorden, men åter och åter skall hon misslyckas.

”En gång sten blir aldrig fågel” är ett återkommande uttryck i berättelsen för det faktum att människan ständigt misslyckas i alla sina försök att förverkliga den möjliga friheten. Hos Skaparguden finns inte heller någon hjälp att få. Denne har skapat människan och givit henne kärleksbudet, men sedan lämnat henne åt sitt öde. Människan måste förverkliga den möjliga friheten på egen hand, men de moraliska krav hon erfar är givna av Skaparguden. Denne Skapargud är dock en helt annan än den som kristen tro talar om. Skaparguden är upphöjd över de jordiska villkoren och människan får förr eller senare erfara att Gud inte bryr sig om hennes lidande och hennes livsöde.

Människan är en varelse av gudomligt ursprung, som längtar tillbaka till paradiset, men Gud besvarar inte hennes böner och det enda som finns kvar är kärleksbudets omöjliga krav.

I romanen ”Jerusalems natt” låter han sina tankar om att den jordiske Jesu var Messias, uttryckas av den gamle juden Eleasar. Under den romerska belägringen år 70 efter Kristus kommer Eleasar hungrande och utmärglad till det romersk lägret.

För att fördriva tiden beslutar sig fältherren Titus för att lyssna till vad den gamle har att säga. Han får då veta att Eleasar inte tror på Kristus och att han har brutit sig in i Jerusalems tempels innersta rum och där mött Gud och hört hans röst:

”Jag är. Jag är det varande och ingen annan. Du människa är det som har varit och som en gång ska bli, men som aldrig är. Jag ensam är evigt vara.

Jag är före Adam, jag är efter Yttersta Domen.

Jag är före tid och rum, jag är sedan skapelsen förintats. Du människa var eller skall bli, och ditt hjärta är evigt fästat vid guldåldern som varit och pardiset som skall komma enligt din ständigt gäckade dröm och förhoppning.

Din längtan är fjärran tid och rum, jag ensam är här och nu. Jag ensam är skapande sol och evig eld.

Jag ensam är.

Så har Eleasar mött Gud, men det hjälper honom inte tillbaka till tro och förtröstan. Gud är för stor för att se människans jordiska behov. Gud är ”över och bortom allt” och ”så stor att han igen dyrkan och tro behöver”. Han är ”större än mänskliga mått” och ”bortom mänskliga ord”. Han framställer inga anklagelser och rörs ej heller av mänsklig klagan, han varken straffar eller belönar, utan ”Han bara är”.

Människans föreställningar om en god och i mänskligt lidande närvarande Gud är helt och hållet hennes egna tankeskapelse.

Kanske är ett av skälen till att Delblanc fallit i glömska det faktum att han varit död i 36 år och att hans böcker är svåra att få tag i, men den som vill öppna sig för hans prosa kommer att upptäcka en författare som mer än någonsin ligger i tiden. Hans gestaltning av människans möjligheter och utsatthet förblir aktuella teman i samtidens reflektioner kring människosyn, samhällssyn och värdegrund.

Den glömde Delblanc är i själva verket en författare som fortfarande har mycket att säga till sin samtid om vad det ät att vara en vilsen och sökande människa.