I berättelsen om detta mord, Albert Camus "Främlingen", har de fått namn allihop. Meursault, Raymond, Marie. Alla utom den mördade mannen, han som bara kallas araben.
LÄS MER : Elise Karlsson om klickhysterin
Som Michael Azar skriver i sitt förord till Främlingen handlar boken på ett filosofiskt plan om människans grundläggande utsatthet: ”På det hela taget är allting likvärdigt och inför livets absurda kastvindar är människorna i grunden oskyldiga." Camus tes förutsätter att människan har samma möjligheter, var man än finner henne. Men som Azar visar går det också att läsa Camus roman på rakt motsatt sätt. Med politiska läsglasögon frammanas en helt annan berättelse, där maktstrukturer styr över vilka som drabbas mest av livets absurda kastvindar.
Det är en sådan läsning författaren Kamel Daoud gör i sin roman "Meursault, contre-enquête" som kommer ut på svenska i oktober, i översättning av Ulla Bruncrona och med titeln "Fallet Meursault". Det är en roman som ger den mördade mannen ett namn, Moussa. Berättaren säger sig vara hans bror, en bror som levt i mordets skugga. Ständigt i jakt på hämnd, något sätt att kasta kränkningen av sig.
Men Daouds roman är inte något så enkelt som en hämndsaga. Eftersom Främlingen har sin dubbla natur har också Daouds roman en dubbelhet. Den återupprättar å ena sidan Moussa, ger honom ett namn, en bror som talar för honom. En berättare med agens. Å andra sidan så måste ett svar på Främlingen oundvikligen också illustrera hur den agensen inte har någon egentlig makt över slumpen. Först när människan visas upp i all sin absurditet, som ett offer för slumpen, blir hon i sann mening människa.
Både Daoud och Camus tål att läsas detta år, när så mycket i Frankrikes politiska och filosofiska historia ställs på sin spets. Främlingens dubbelhet är också Frankrikes. Så många storslagna tankar om människors rättigheter och om existensen har formulerats i ett land som samtidigt ofta har bortsett från de idéerna på ett politiskt plan.
Liksom i USA efter 11 september talar man nu om hur det är landets värderingar som attackeras i de förfärande terrordåd som drabbat landet. Men Frankrike kommer att ha svårare än USA att konstruera en yttre fiende att attackera. Frankrike har alltid insisterat på sitt sammanhörande med de som man kolonialiserat, och det är i de tidigare kolonierna som terroristerna i de allra flesta fallen har sina rötter.
Camus såg Algeriet som sitt hem, närheten gjorde att han insåg att något behövde förändras i landet, men gjorde honom också blind för omfattningen av Frankrikes maktutövning. När Azar beskriver Camus inställning till Algeriets frigörelse så är det i termer av kluvenhet: ”Den franska upplysningens principer – frihet, jämlikhet, broderskap – vävs samman med en kolonial paternalism.”
Den sammanvävningen finns kvar i dag. Begrepp som frihet kan också göras till verktyg för paternalism. Som när en kvinna på en annan strand, på andra sidan havet från Alger, tvingas klä av sig av poliser. När vi inte längre orkar fråga oss vad våra principer egentligen står för så riskerar vi att göra dem meningslösa. Vi tömmer friheten på innehåll i frihetens namn.