Varför skriver man? Det är en fråga som hör ihop med vem man skriver till. I Virginia Woolfs essä ”The patron and the crocus” (publicerad i ”The common reader” 1925) jämför hon två extremer bland författare. Den ena ser en krokus och skriver en text om den, totalt ointresserad av vem som ska läsa. Denna krokusskribent vill bara få fram essensen i krokusen. I det lägret placerar Woolf bland annat den stilistiskt mästerlige men självupptagne Henry James. I det andra lägret återfinns de som framförallt skriver för läsaren, eller som Woolf lekfullt skriver: mecenaten.
Kanske förvånar det att en författare som Woolf, som idag ofta får representera modernismens världsfrånvändhet, skulle intressera sig så för läsaren. Och inte bara läsaren, utan dessutom mecenaten – kunden. Henry James tillvägagångssätt blir för henne inte ett ideal, utan en återvändsgränd. Liksom så ofta i sina essäer ser hon det förflutnas skrivande som ett förlorat paradis. Hon menar till exempel att en författare som Shakespeare vann på att skriva för en blandad publik, som kombinerade aristokrater och människor av folket. Den egna tiden upplever hon som utarmad, för uppdelad i de två extremerna. Å ena sidan författare som skriver enbart för sig själva, å andra sidan tidningsskribenter som ska väcka en miljon läsares sinnen varje morgon.
I dag kan vi bättre än någonsin mäta hur många som läser texter. De texter som regerar på nätet är de som väcker upprördhet, som har mest potential att splittra läsarna. Det har bidragit till en hätskhet på nätet som är svår att kontrollera. Och som sociala medier-jättarna vägrar ta tag i.
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har uppmärksammat problemet i ett par krönikor. ”Den tillit som vi har satt till de stora techföretagens dominans över vår offentlighet kommer att gå till historien som ett av vår tids farligaste självbedrägerier”, skriver han bland annat. Wimans upprop mot Facebook är välbehövligt, men har hittills inte berört ett av grundproblemen: hur beroende tidningsjättarna har gjort sig av sociala medier-jättarna. Det ”vi” som Wiman talar om, de som har tappat greppet om yttrande- och tryckfrihetsfrågorna, är inte bara allmänheten, utan också medieföretagen.
I stället för att sälja pappersupplagor söker man klick, delningar, interaktioner. Paradoxalt nog innebär det en rörelse bort från läsarna, mot annonsörerna. Siffrorna blir det viktiga, inte vilken typ av interaktion de står för. Om siffrorna blåses upp av nya sätt att presentera artiklar, som till exempel gör att det tar fler klick att ta sig igenom dem, spelar inte så stor roll för medieföretagen.
En artikel som ger långa, arga kommentarstrådar är mer värd än en som får dig att luta dig tillbaka i din fåtölj och fundera. Ilska säljer och så länge vi fortsätter att räkna artiklars värde efter deras delningsvärde kommer ilska att vara en värdefull handelsvara. Att sätta press på sociala medier-företagen är ett viktigt steg. I nästa steg borde vi som deltar i deras spel kanske ägna oss åt självrannsakan. Woolfs essä slutar nämligen inte i kapitulation inför den utarmade relationen mellan läsare och författare. Hon uppmanar oss istället att fråga oss själva om vi har valt rätt läsare för att skriva väl. På så sätt lägger hon ansvaret på oss som skriver – men också möjligheterna.