Varje helg scannar jag landets kultursidor med en tanke i huvudet: "Hoppas att någon har skrivit något om kärlek!"
Så när Malte Persson i våras skrev en text i Expressen Kultur om att kultursidorna borde sluta skriva om dejting blev jag förskräckt. Vilket jag även känner mig nu ett halvår senare då kärlekstexterna blivit allt svårare att hitta på kultursidorna.
Malte Persson menade att kulturredaktionerna publicerar många texter om relationer för att de blir så lästa men tyckte att detta resonemang "låter som klickbetesjournalistik i kulturell kostym".
Han beskrev relationstexterna med bland annat dessa ord:
"Det mest banala dejtinggnäll upphöjs till kulturdebatt, och folks personliga relationspreferenser fortsätter att utmålas som generella sanningar med bäring på samhället i stort".
Hans tes tycktes gå ut på att dejtingtexterna läses på grund av sina generaliseringar och sin ytlighet.
Men är det verkligen så?
Anledningen till att jag älskade att läsa Josefin de Gregoris text om kanske-mannen, Carl Cederströms text om att han börjat leva i celibat och städa efter sin skilsmässa och Maria Maunsbachs text om att bli kär i någon från samma klassbakgrund – det vill säga några av de senaste åren mest uppmärksammade relationstexter – var att de var riktigt bra skrivna.
Skribenterna skrev ärligt och engagerat om stora ämnen som man märkte att de brydde sig om på riktigt och samtidigt kände sig osäkra kring.
Och är det inte något härligt med att läsa texter som man märker inte är skrivna av plikt utan av genuint engagemang? Och med skribenter som vågar vara osäkra och söka sig fram?
Malte Persson tycktes dock också mena att publiceringen av relationstexter gör att kultursidorna skriver för lite om kultur och andra viktiga saker – som klimatkrisen.
Då jag precis gjort en klimatserie för UNT:s kultursida behöver kanske ingen tvivla på att jag håller med om att vi journalister behöver skriva mer om klimatet.
Men jag ifrågasätter om färre kärlekstexter ger en bättre klimatbevakning. Personligen är det ju just kärleken till andra människor och livet som gör mig engagerad i klimatfrågan.
Då tror jag att Malte Perssons förslag i samma text om att ta bort alla ledarskribenter skulle vara mer effektivt (inte minst dem som skriver grava faktafel om klimatet).
Och visst är det bra att kultursidor recenserar den senaste kulturen och tipsar om kulturella aktiviteter i närområdet. Men det som främst gör att jag älskar kultursidor är att de erbjuder en plats för reflektion.
De mer regelrätta nyhetssidorna berättar för oss hur saker är men på kultursidorna och inom kulturen får man vara undrande: Hur lever vi egentligen? Och hur borde vi leva?
Är verkligen personligt skrivna texter kring existentiella frågor, som relationer, något annat än kultur? Och när blir de i så fall kultur? Först när de publicerats som bok? Och om vi på kultursidorna bara tillåter att man skriver om ämnen som är kopplade till ett aktuellt kulturellt verk, riskerar vi inte då att missa väldigt mycket av människors funderingar om livet här och nu?
När någon blottar sig för en kan det väcka empati – men en annan känsla som kan uppstå är genans.
Kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Olga Ravn som skriver personligt om det privata har fått kritik för att sakna "konstnärlig distans". Den nordiska kvinnorörelsen menade dock att det privata är politiskt och därför viktigt att prata om.
Så kanske är kärlekstexter på kultursidan inte ett tecken på förfall – utan på att fler kvinnor får vara med och avgöra vad som är relevant att prata om.