KULTURDEBATT: Poesin och kritiken

Har vi fått en tråkighets­debatt om poesin? En gång i tiden rasade en obegriplighetsdebatt om den moderna poesin. Men kanske är det samma sak eftersom det som är obegripligt lätt blir tråkigt eller irrelevant. I Svenska Dagbladet (29/1) hävdar Lyra Koli rätten att såga en diktsamling om den är usel. Lusten att såga verkar vara det primära. Är kejsaren naken, så ska man kunna säga det. Men kanske är det kritikern som är naken. Om en diktsamling sågas, betyder det inte nödvändigtvis att den är kass utan det kan vara kritikern som är kass.

Just det är problemet med dagens poesikritik. Den handlar inte längre om själva texten utan om kritikerns ego. Så har det varit ganska länge. Följden blir en förlust av konsten att läsa dikt och en kapitulation inför det kritiska uppdraget.

Artikelbild

| Att läsa poesi är en konst, skriver Bo Gustavsson. Bilden är från ett översättarseminarium i Stockholm.

Det är en konst att läsa poesi liksom det är en konst att läsa romaner liksom det är en konst att läsa samhället och existensen. Tolkning är livsviktigt för mänskligt medvetande och överlevnad. Förlorar man förmåga att tolka världen – och poesin utgör en värld i världen – så förlorar man också förmågan att orientera sig i tillvaron. Det kritiska uppdraget går ut på att hålla tolkningsförmågan levande och att hela tiden vidga den egna smaken.

Men i våra dagar blir vi uttråkade av det mesta och vill till varje pris slappa. Vi lever i en underhållningskultur och underhållning blir då kriteriet för god konst. Att bli uttråkad är något positivt eftersom det visar på en brist i upplevelsen, ett gap av meningslöshet och irrelevans. Tråkighet är en utmaning för nytänkande. Där lever egentligen poesin. Att vilja såga en diktsamling för att den är urtråkig borde därför få kritikern att tänka ett varv till och ställa sig själv kritiska frågor. Varför upplever jag boken tråkig? Vad gör den tråkig. Kan man tala om en tråkighetsestetik? Är det jag som är tråkig?

Den pågående tråkighetsdebatten visar inte på en kris för poesin utan en kris för poesikritiken som inte längre ids syssla med konstruktiv kritik. Den blir bara tråkig. Det är så jäkla jobbigt att läsa poesi så den enda reaktionen blir att klaga och oja sig. Skärp er poesikritiker eller lägg av!

I sitt debattinlägg i UNT (7/2) menar Johan Kellman Larsson att poesin mot alla odds går mot en högkonjunktur då han listar exempel på ett ökat intresse för lyrik inom film, tv, spoken word och instagram. Det är bara ytfenomen. Poesin har alltid varit en udda fågel i kulturen och det trivs den bäst med. Men kanske är det så att allt fler människor vill känna sig udda i vårt likriktade samhälle.