Låt oss direkt ta itu med titeln: "Den banala godheten". Ska man parafrasera Hannah Arendts klassiker "Den banala ondskan", om rättegången mot den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann, bör man ha ordentligt på fötterna för att inte trampa i klaveret.
Till skillnad från en rakt av och i chocksyfte kapad titel som Knausgårds "Min kamp", signalerar ju författaren Ann Heberlein här att hon funnit bevis för att samtidens naivitet kring “mångkultur, integration och svenska värderingar” (bokens undertitel) är lika förödande som, eller åtminstone jämförbar med, nazisternas banalbyråkratiska ondska.
Så, har hon ett case, i ett land där främlingsfientliga SD är tio gånger så stora som Feministiskt initiativ och tre av fyra stora dagstidningar är borgerliga snarare än övervintrad vänster?
Heberlein går ut hårt. Bokens första mening lyder: “I decennier har Sverige präglats av en banal godhet.”
Denna godhet, menar hon, har “genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter.”
Till bevisen hör: Programledare i public service uttrycker oro över rasistiska valframgångar i Europa. Ledarskribenter bekymras över valet av Donald Trump. Politiker och myndigheter “tycks dölja uppgifter som kan vara besvärande (läs: ‘leda till ökad rasism’)”.
På en middag Heberlein bevistar är det största samtalsämnet “de reträttplaner som vi alla smider på – vilket land är lämpligast att emigrera till?”. Sådana meningar lägger krokben för läsaren att ta till sig de poänger som författaren faktiskt har. Exempelvis rörande svensk integrationspolitik, som på sina håll har varit välvillig men så kravlös att misslyckandet är uppenbart att se.
Dessa delar är det närmaste Heberlein kommer till att uppfylla sin tes om den banala godheten.
Ett annat problem med denna uppfriskande rättframma om än hårdvinklade bok är att författaren genomgående ställer två rädslor mot varandra. Nämligen den för “främmande” extremism – hemvändande jihadister, bilbränder i invandrartäta förorter – kontra rädslan för högerextremism, utvisningar till osäkra länder och så vidare. Det går ju utmärkt att skrämmas av båda dessa (här hopbakade) fenomen?
Men nej, oroas man över IS, hedersvåld och ökad sexism stämplas man som rasist, hävdar Heberlein. Det är verkligen att ta i. Sara Mohammad, som kämpar mot hedersförtryck, har nyligen utsetts till hedersdoktor. Oräkneliga ledartexter ägnas åt hotet från IS. Och så vidare. Om man däremot drar långtgående slutsatser av en enskild våldtäktsdom mot en ung invandrarkille, som Heberlein gör i ett av bokens lågvattenmärken, får man finna sig i att bli ifrågasatt.
Läs Richard Sörmans recension: "Heberleins gräns går här"
Jag läser ut boken med en ny förståelse för konspirationsteorierna om åsiktskorridorer och munkavlar.
Kanske vet majoriteten av de som sprider sådana idéer att det inte är förbjudet att kritisera islam, hedersvåld och terrorism? Att sådan kritik snarare leder till medieutrymme och tusentals digitala tummar upp. Men irriteras av att det fortfarande finns ett motstånd i den svenska offentligheten – en tidningsreplik här, en protesterande tweet där – när sådan kritik framförs på vaga, rent av fördomsfulla grunder?
I så fall hoppas jag att många debattörer, antirasister och intellektuella fortsätter att följa sina banalt godhjärtade instinkter och bjuder motstånd.