Svensk politisk debatt har de senaste åren handlat mycket om flyktingpolitik. Det har diskuterats migration och integration, men också globalism och nationalism. Därtill har det livligt resonerats kring vad man får tycka i dessa frågor utan att behöva få höra att man är rasist eller extremist.
Ann Heberlein tillhör den lilla kategori debattörer från universitetsvärlden som öppet kritiserat den svenska flyktingpolitiken.
I ”Den banala godheten” framför hon tesen att svensk integrationspolitik har formats av en oreflekterad välvilja, ett slags dumsnällhet, som inte velat veta av att våra resurser är begränsade eller att människor från andra kulturer behöver acceptera vårt samhälles grundvärderingar för att samhället även fortsättningsvis ska präglas av dessa grundvärderingar.
Alltför ofta ser vi människor som offer, säger Heberlein, och vi ser flyktingar som offer för fördomar och rasism.
Därför vill vi så gärna tillgodose deras olika rättigheter, men vi borde prata mer om deras skyldigheter.
Heberlein talar om en viktimiseringsideologi, en offerideologi, som hindrar människor från att fungera som ansvarstagande individer och från att ta konsekvenserna av sina egna val. Heberlein vill också göra slut på idealiseringen av mångkulturen. Ett samhälle mår bra av gemensamma normer och i Sverige ska vi premiera de värderingar som skapat det samhälle flyktingarna själva valt att fly till. Diskussionen huruvida det existerar något sådant som svenska värderingar avfärdar Heberlein som rena dumheter.
Det handlar om Upplysningsfilosofins humanistiska värderingar som sätter individen främst, med tillägget att vi i Sverige kör ”extra allt” när det gäller jämlikhet och individualism.
Heberlein går inledningsvis igenom en rad företeelser vi känner igen från nyheter och kanske från verkliga livet: gängkriminalitet, hedersmord, antisocialt beteende på akutmottagningar och bibliotek, bilbränder, stenkastning, motsättningar mellan olika etniska grupper, religiös extremism, IS-terrorister och terrordåd på hemmaplan.
När diskussionen fördjupas går författaren igenom ett antal principiella problem som inbegrips i debatten och klargör då hela tiden sin position.
Hon skiljer mellan människovärde och medborgarskap, hon talar om straffets pedagogiska roll i ett civiliserat samhälle, om skillnaden mellan kultur och värderingar, om samhällskontraktet.
Inte minst talar hon om vikten av att alla människor som vill bo i Sverige måste sluta upp bakom principerna om sekularisering och individuell frihet.
Läs Lisa Bjurwalds recension: "Jag hoppas att motståndet fortsätter"
Mycket i boken tål förstås att diskuteras. Exempelvis blir jag något skeptisk inför vad som kanske är en överdriven tilltro till formella regelverk.
Räcker det verkligen att tydliggöra vilka lagar som gäller i Sverige och sedan skärpa straffen för dem som inte följer dem?
Man kan också fundera över om inte Heberlein själv går i fällan att vilja framstå som god då hon aldrig i sin bok tar steget ut och säger att vi har tagit emot för många människor från länder med helt andra normer. Heberlein kommer in på ämnet då hon talar om människors förändrade attityder till flyktingmottagning, men man blir nyfiken på varför hon aldrig tar öppen ställning för en återhållsam immigration, vilket kanske hade varit logiskt med tanke på vad hon framför i sin bok.
Är det där gränsen går idag för det ”anständiga” eller det ”goda” i den svenska offentligheten?
Kritisera integrationspolitiken, ja, kritisera volymerna i flyktingmottagandet, nej.