Den svenska utgivningen av bilderböcker har sannolikt aldrig varit så bra som idag. Utgivningen är fylld av mängder av konstnärligt och litterärt intressanta bilderboksförfattare och -illustratörer. Både inhemska och översatta.

En av orsakerna är möjligen genrens upplyftande genom ALMA-priset, även om det knappast ger hela svaret till den högkonjunktur vi sett det senaste decenniet.

LÄS MER: Kitty Crowther: "Jag finns vid träden, som ett vilt djur"

Artikelbild

| Illustration ur boken "Farwest" av Kitty Crowther från 2019.

Den belgiska författaren och illustratören Kitty Crowther var inte med än fyrtio när hon belönades med det prestigefyllda priset, vilket säger två saker.

För det första: Crowther besitter ett konstnärligt anslag utöver det vanliga. För det andra: att ALMA-priset ville distansera sig från att vara ett barnlitteraturens Nobel-pris och inte bara vara ryggdunken efter en lång karriär. Ett både riskabelt och respektabelt beslut.

En följd av den senkomna uppvärderingen av den viktiga genren är att det numera är vanligt med museiutställningar som på ett seriöst och genomarbetat sätt presenterar både små och stora stjärnor från bilderbokens värld. Så har det inte alltid varit. Tidigare var bilderboksutställningarna snarare något som rafsades ihop med vänsterhanden – om de alls hamnade på repertoaren.

Bror Hjorths Hus var tidiga med att lyfta fram illustratörer från barnboken på ett relevant sätt. Det är förstås en fjäder i hatten, och dessutom mycket passande för ett museum tillägnat en gränsutsuddare som Bror Hjorth.

Presentationen av Kitty Crowther ställer sig till en lång rad av fina utställningar med namn som Shaun Tan, Eva Lundström, Sara Lundberg och Stina Wirsén.

Kanske sticker Crowther till och med ut en smula. Upplägget är som det brukar. En del av utställningsrummet är vigt för interaktiva stationer där, företrädesvis, de yngre besökarna kan slå sig ned, läsa en bok och rita på väggarna. Det sista har också Crowther gjort i en annan del av rummet, där en böljande mural breder ut sig under ett knippe originalillustrationer till ”Sagor om natten”.

Vid sidan av illustrationer till ett fåtal av Crowthers över fyrtio böcker visas också en grupp fina tidningsillustrationer och porträtt. Ett enkelt och påpassligt sätt att bredda bilden av Crowthers skapande. Inte minst för att det så tydligt visar att hon förblir sin estetik väldigt trogen oberoende av den tänkta primärpubliken.

För den yngre betraktaren finns det också en bildjakt som leder in i originalverk, böcker och ut i trädgården, där några färglagda stenar ska hittas. En bildjakt är mer regel än undantag i utställningar av det här slaget. Men i samband med Crowther fungerar det ovanligt bra. Tonen i de böcker hon både skriver och illustrerar själv har mycket gemensamt med det lustfyllda men ändå målmedvetna seende som uppstår när man letar efter specifika detaljer i en större helhet.

Alldeles oaktat utställningens övriga kvaliteter är det roligt att se Kitty Crowthers bilder i eget majestät. I synnerhet hennes färgpenna är direkt magnifik.

Det är också roligt att se hur hon ofta tar hela sitt bildrum i besittning genom att strössla förgrund och bakgrund med små, skenbart enkla detaljer som så effektivt laddar ytorna kring det huvudsakliga, narrativt bärande motivet.

Jag har sagt det många gånger tidigare, men det tål att upprepas. När Bror Hjorths Hus lyfter fram barnkultur har alla åldrar roligt.