Jag skrev också metoo. All skit som kom fram – all faktisk förändring som skedde, det var bra. Men som med allt som blir stort snabbt ökar risken för förhastade beslut. Jag tänker på efterspelet med debatten kring namnpubliceringar som riskerar att snedvridas.
På onsdagen publicerade författaren Katarina Wennstam ett instagraminlägg med en skärmdump från SVT. Bilden är ett montage på Åsa Waldau och Knutbyskylten. Inläggstexten handlar om debatten kring namnpubliceringar i media och det nämnda efterspelet kring metoo. Wennstam tar upp exempel som fällningarna i granskningsnämnden av tv-dokumentären Älska mig om Josefin Nilsson och radiodokumentären Hästgården. Älska mig fälldes efter att den kände Dramaten-skådespelaren anmälde trots att han ej är namngiven, men ”lätt att lista ut". Hästgården för att det, enligt fällningen, går att identifiera ridläraren.
Wennstam skriver vidare om debatten efteråt och det allmänna tyckandet att "det nu äntligen blivit lite ordning och reda igen så att män inte kan bli uthängda i pressen så där lite hur som helst”. Därefter drar hon slutsatsen att det fortfarande är skillnad på att hänga ut män och kvinnor. Att vi skyddar män som slår och våldtar men att vi hänger ut kvinnor som är galna. Det med anledningen av namn- och bildpubliceringen av Åsa Waldau, alias Kristi Brud. Följarnas kommentarer är hejarop och konstateranden kring "dubbelmoral".
Jag beundrar Katarina Wennstams mångåriga kamp för jämställdhet och skriver under på att det fortfarande är stor skillnad kring hur män och kvinnor behandlas. Men det blir fel att ta Waldau som exempel. På UNT har vi valt att namnpublicera alla tre åtalade i Knutbyrättegången: Åsa Waldau, Peter Gembäck och Urban Fält.
Beslutet att namnpublicera pastorerna är noga avvägt. Åsa Waldau har själv sökt uppmärksamhet genom att öppet gå ut och prata om det som skett - bland annat i den egna boken "Kristi brud: Vem kan man lita på?". Så sent som i förra veckan skickade hon ett brev till oss på redaktionen där hon i många långa rader redogjorde för hennes egen version. Urban Fält gjorde samma sak. Och Peter Gembäck har själv talat ut i flera intervjuer efter att han 2017 anmälde sig själv och de andra två.
Med det sagt: att jämföra namnpubliceringen av Åsa Waldau med uthängningen av metoomän eller fällningarna i granskningsnämnden blir missvisande. Oavsett vad vi tycker om debatt eller beslut. En namnpublicering av en kvinna kan inte leda till slutsatsen att kvinnor hängs ut vind för våg medan män hålls om ryggen. Det vinner ingen på.
Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet. Vi ska alltid kolla kritiskt och det finns alltid anledning att ifrågasätta. Men ett enskilt fall kan aldrig tala för en hel grupp.