Två kommunalråd Rickard Malmström och Linda Eskilsson svarar (25/2) att ”Ytterligare underlag behövs före beslutet” om spårväg.
Viktiga samhällsfunktioner knakar i fogarna och vi bara mumlar under näsan utan att protestera. Fraser som ”går som tåget”, ”kommer som brev på posten” har fullständigt förlorat ursprungsbetydelsen och låter som hån, som sarkasm istället. Skulle spårbunden spårvagnstrafik gå bättre än havererade tågtrafiken?
Det framförs gång på gång som huvudargument att spårvagn har större kapacitet än trådbussar. Det verkar vara en fördel, det är sant: 1/ om det fungerar, 2/ för tider av högtrafik.
Men om det inte fungerar då sätts tusentals personer på pottkanten eftersom det knappt finns alternativ kapacitet. Jag vet miljöpartister propagerar gärna för att cykla eller gå, men hur kul är det att cykla i snöstormen om spårvagnen uteblev?
Det finns två rusningstider, resten av tiden skulle spårvagnen gå nästan tom. Det går knappast att köra ”korta tåg” på dagtid. Då är den outnyttjade överkapaciteten en belastning, inte en vinst. Se på stadsbussarna under dagtid, de höga biljettpriserna gör att folk hellre tar bilen och bussarna är folktomma.
Trådbussar (enkla och ledtrådbussvarianten) kunde köras med 3 minuters mellanrum i rusningstider i bussfil. Trådbussar ger flexibilitet, störningstålighet på en viktig ny trafikled. Med tre utspridda små bussdepåer skapade man lättmobiliserad extrakapacitet.
Betong är en koldioxidbelastning, spårväg kräver mer cement än busstrafik. Spårvagn skulle vara dominerande lösningen i Södra Uppsala, skulle få monopolställning, och höjda biljettpriser. Miljöpartiet missar sin stora chans att bli populär: att kämpa för billig/gratis kollektivtrafik. Istället gör många av deras förslag gör livet svårare, dyrare för en enkel knegare som försöker få livet ihop.