Replik på Maria Gardfjells (MP) insändare 25 mars.
”Ju livskraftigare vargstammen tillåts få bli, desto mindre kontroversiellt blir det att ta bort vargar som angriper tamdjur”, skriver Maria Gardfjäll.
Redan 2013 beslöt våra riksdagspolitiker - om än inte de från Marias parti - att ange referensvärdet på vargstammen som ett intervall mellan 170–270 vargar för vårt land. Till och med den 15 mars har 349 olika vargar identifierats i Skandinavien via dna-analys av inskickad vargspillning. Inventeringen pågår. Det är troligt att fler vargar kommer att identifieras.
Merparten av vargreviren återfinns i Värmlands, Örebro, Västmanlands och Gävleborgs län, med de finns även i andra län. Ensamma vargar rör sig dessutom i större delen av landet. Att det är svårare att skydda löst springande hundar där det finns varg är givet och att man inte utan stora risker kan bedriva jakt med löshund just där.
Men för förvaltningen av våra klövviltstammar är jakt med lös hund en förutsättning.
Vargen är ett potent rovdjur där inte bara enstaka individer angriper tamdjur eller hundar.
Att inte angreppen är fler beror uteslutande på att djurhållare och hundägare tvingats till långtgående anpassningar och eftergifter i sina verksamheter, inte på att några få avvikande vargindivider står för angrepp.
Vi delar naturen med många andra arter och påverkar och påverkas. Människors oro är något som måste tas på allvar. Det påverkar livskvalité och levnadsmönster och inte minst djurhållning med öppna marker och biologisk mångfald.
Närgångna vargar låter sig ytterst sällan motas bort eller skrämmas iväg. Att stänga ute för att skydda betande djur är även det en i många fall otillräcklig eller omöjlig åtgärd?
Återstår då skyddsjakt, tyvärr begränsad av rigorösa krav på tidigare uppkommen skada eller uppenbar risk för mycket allvarlig sådan. Beslutad skyddsjakt överklagas oftast av någon inte direkt berörd som ansett sig ha talerätt.
”Jag kan för lite om jakt och vill lära mer!” bekände Maria Gardfjäll i november 2018 efter att ha läst en uppmaning i UNT från Jägareförbundet Uppsala län om att ”Samarbeta i Älgskogen”.
Äntligen en insiktsfull riksdagspolitiker som förstått att ”åsikter bör grundas på insikter”. Kanske även att riksdagsbeslut bör respekteras även om det inte speglar den egna uppfattningen?
Önskan att få lära mer hörsammades omedelbart med personlig inbjudan till Maria att ta del i ett informationsmöte arrangerat av Jägareförbundet Uppsala län och Länsstyrelsen om Cesium i skjutna vildsvin. Visat intresse till trots har därefter inte mer hörts från Maria Gardfjäll.
Det är förstås mycket nytt att ta in för en nybliven riksdagspolitiker, inte minst om man hamnar i Jordbruksutskottet. Men åren har gått.
Det är bara synd att möjligheten ännu inte tagits tillvara att förbättra den bekända okunskapen om jakt. Möjligheten står alltjämt öppen att lära mer om verkligheten utanför stadens gränser. Det är bara att ta kontakt.