För några veckor sedan kom nyheten att 333 alléträd i Uppsala ska offras för spårvägsbygget. Jag (och säkert många med mig) blir alltid mycket illa berörd när träden och åkermarken offras på grund av människans expansionsiver.
Frågan om spårväg eller inte tycker jag i grunden handlar om vilken typ av utveckling vi önskar. I Uppsalas planering fram till 2050 räknar man med att kommunens invånarantal kommer att öka med 90 000 personer. Själv ser jag ingen poäng överhuvudtaget med att utvidga Uppsala, jag har också svårt att tro det finns majoritet bland mina medmänniskor i kommunen för att vi ska bli så många fler.
Jag tror inte heller att kommunens förmodade tillväxt är ödesbestämd (vilket man frestas tro är politikernas uppfattning) utan att den beror på vilka beslut som fattas.
Vi får nästan dagligen nya rapporter om hur människans livsvillkor inom en snar framtid riskerar att påverkas i grunden av global uppvärmning och hänsynslöst utnyttjande av naturens resurser. Politiker verkar dock helt oförmögna låta larmrapporterna påverka praktisk politik. Planerna med spårväg och en fortsatt drastisk befolkningsökning i Uppsala som kommer att lägga stora ytor av näraliggande natur under asfalt och betong visar att också de styrande i vår kommun vägrar att lyssna på varningssignalerna som naturen ger oss.
Spårvägsfrågan påminner om planerna på höghastighetståg i Sverige. I båda fallen fråga om skyhöga investeringskostnader som medför att andra och mera angelägna satsningar omintetgörs. Höghastighetstågens saga verkar vara all, kan vi hoppas på ett dacapo vad gäller spårväg i Uppsala?